Äppelträdet

Fotoförsök i solnedgången

Något jag alltid velat fota är hundarna i ett fält vid solnedgången, en sådan där varm solnedgång med många puffiga moln som ljuset studsar mot. Nu blev solnedgången lite av en flopp för fel moln drog in, fältet var inte heller helt vad jag önskat. Och hundarna tjurade och bråkade. Valpen förstod inte alls varför hon inte fick dra långa repor på åkern, Loke förstod inte varför vi stod stilla på en grusväg och blev förvirrad, Mide skötte sig finfint dock – men det där med svart hund och motljus… Att inspirationen uteblev helt hjälpte inte till förstås.

Ett par bilder blev det dock. Förhoppningsvis får jag till alla förhållanden vid ett annat tillfälle och kan testa igen.

Lilldåren.

Flocken Normal. De ville inte alls posera här, men eftersom det är så sällan jag tar bilder på alla tre samlade lägger jag upp den här ändå.

Speciellt Loke gör sig himla bra med solnedgångar, tycker jag. Hans färger passar toppen.

Efter försöken till gruppfoton, och innan dess försöken till individuella porträtt, gav jag upp helt och försökte fota utan hund. Det där med naturbilder behöver jag träna mer på, men jag gillar verkligen ljuset.

Agilityträning

Något vi inte pysslar med alltför mycket med just nu är agility, någon gång i veckan blir det men inte mer än så. Anledningen är helt enkelt att vi fystränar väldigt mycket just nu, och den träningen gör vi mest på den sidan av stan som båda hundklubbarna inte är på.

Men Mide älskar agility, så när hon har en vilodag från fysträningen, eller om vi har ett löppass inplanerat, brukar jag se till att ta mig till en agilityplan. Lilla Loke tycker också väldigt mycket om agility, så även för hans skull tar jag mig dit. Han verkar dock ha fått det lite svårt med större folkmängder så vi tränar mest på udda tider när vi kan vara själva. Det är inget fel på glädjen hos honom i folkmassor, men han blir lite förvirrad, och eftersom han inte hör så bra blir det svårt att kommunicera. Lilla Loke, det är inte helt lätt för någon av oss att han börjar bli gammal ❤

Än finns det kvar bus och livsglädje i ögonen ❤

Knäppdjuret herself.

Nöjd agilityvovve.
Vi har fortfarande långt kvar, men en form börjar anas på henne – trots fluffpälsen.

 

Sena kvällsträningar

Både igår och idag har det fått bli sena kvällsträningar, det är så väldigt varmt på dagen. Misstänker att det kommer bli många fler sena kvällar den här sommaren, vilket är helt okej med mig – min favorittid på dygnet är definitivt kvällen och skymningen.

En dag efter MTB-Vättern blev jag superdäckad i influensa eller liknande, två veckor tog det innan jag började bli mig själv igen. Men hostan och tröttheten är fortfarande kvar. Som tur är har jag kunnat simma Mide en hel del ändå, inte helt optimalt men bättre än ingen träning alls för henne. Den här veckan börjar det kännas bättre dock, nu hostar jag inte längre sönder halsen och lungorna på nätterna…

Igår blev det en 5,5km dw-runda för Mide vid torpet, inte så mycket i tyngd ännu dock. Mide tyckte nog det var himla roligt för hon pinnade på som bara den; märks verkligen att hon är en hund som behöver få jobba fysiskt. Efter det gick vi till sjön och simmade 30min, vilket blev 1km enligt klockan. Simningen har verkligen gått fort framåt den här säsongen – så kul! Till sist gick vi 9km i skogen för att Loke även skulle få rusa av sig, Mide rusade förstås även hon.

Idag blev det lite agility för dårarna. Loke sprang en bana på runt 15 hinder, med bommar på marken förstås, men sedan verkade han bli lite trött. Vet inte om det är hjärtat eller bara gårdagens påhitt som satt kvar. Niara var riktigt duktig, hon är så himla häftig; tar stort ansvar för träningen och är supernoga samtidigt som hon öser för fullt. Mide blir smått tokig när hon ser Niara köra så när det var dags för hennes tur var hon fullkomligen galen. Märks att hon börjar orka mer och mer dock.

Efter agility tog vi en promenad på 1h45min så dårarna fick ösa ur sig ännu mer energi, väldigt välbehövligt för både Niara och Mide. Loke gick dock på halvfart, busade en hel del men lite mindre än vanligt. Hoppas att det bara är något tillfälligt.

Till sist tog Mide och jag en kort löprunda, med betoning på kort – bara 2km. Men det är mer än vad jag sprungit på en hel månad, helt smärtfritt var det inte för lungorna men det gick över förväntan. Mide var dock helt galen, jösses. Hon satte av i 3:20-tempo och försökte febrilt dra mig framåt och få mig att hänga på. Vi kompromissade om 4:20 istället och en gång kopplade jag loss henne så jag kunde jogga och hosta lite. Fina skrutthund ❤

Dårarna på dagens promenad. Det ser lite brutalt ut kanske men de är så fina med varandra, speciellt Niara har blivit mycket bättre på det där med vett och etikett.

Stordåren ❤

Adventure Awaits

Kling och Klang

Kling och Klang. B1 och B2. Stjärtbarnen. BFF’sen.

De går under många olika smeknamn de två, Niara och Mide. Aldrig hade jag trott att Mide skulle uppskatta att ha så stort utbyte av en annan hund, hon har aldrig visat det intresset eller ens verkat ha ett behov av något sånt. Hon accepterar andra hundar, vissa mer och andra lite mindre. Mucka gräl gör hon inte, men att skaffa kompisar är inte hennes högsta prioritet här i livet.

Allt som behövdes var visst en lika tokig individ som henne själv, för numer har Mide en BFF. Och de är så söta. Och bångstyriga. Och lär varandra hyss. Och har halvt sönder inredningen inomhus när de röjer.

Vardagsbilder från juni

Nationaldagen

Nationaldagen spenderade vi ute vid torpet och sjön, och turligt nog lyckades vädret pricka in precis rätt dag. Det har varit lite instabilt de senaste dagarna men idag blev klarblå himmel, lagom varmt och med lite fläktande vindar. Snäppet för varmt för promenad dock så det blev bara simning för hundarna, något inte Mide var helt nöjd med trots att hon fick totalt ca 25-30 min simning – hon börjar helt klart återfå lite av sina gamla form!

Förutom att hänga vid sjön hängde vi vid torpet och njöt av lugnet och friden, nåja, så mycket lugn det kan bli med Kling och Klang (aka Mide och Niara). En väldigt välbehövlig stund, längtar redan efter fler sådana här dagar, många kommer det förhoppningsvis bli i sommar. Vi kommer inte resa iväg någonstans, efter en lång vår känns det rätt skönt att bara få vara. Visst hade det varit roligt att åka till fjällen eller liknande igen, men den här våren har verkligen varit prövande och jag känner mig rätt matt. Det enda jag vill är att bara få sitta, och vara med hundarna. Lite Gotlandlängtan har jag fått senaste tiden dock.

Den här tiden på året är alltid lika spännande vid torpet, det händer saker hela tiden, Speciellt nu när värmen kommit igång ordentligt, det är fullt med alla möjliga djur och växter. Vi har sångsvanar boendes på åkern intill, ormvråken som flyger rakt över huvudet på oss, tranparet på löprundan, storlommen vid sjön, svalorna och sädessärlorna med bo i taket på torpet, fladdermössen trivs där också och kan helt plötsligt flyga rakt förbi oss där vi sitter på gräsmattan. Och mycket annat. Fantastiskt roligt att kunna följa allt på så nära håll och lära sig vilka mönster de olika djuren har.

Vårt lilla smultronställe ❤

Vi hittade ett ägg på marken intill knuten och kom fram till att det nog var ett ägg från en hussvala (samtidigt konstaterade vi att det är himla tokigt att inte fågelböcker har bild på ägg också!).

Eftersom det var trasigt, men inte sprucket, och inte torkat blev jag nyfiken på innehållet och öppnade det (det hade lite smått börjat sippra ut vätska). Eftersom det inte finns någon antydan till fosterbildning måste det vara väldigt nytt, så om ett par veckor finns det förmodligen svalungar vid torpet (om det finns fler ägg kvar i boet).

Framåt kvällen tände vi grillen för att äta korv och Loke vet precis vad grillen innebär – sojakorv! Han sätter sig och väntar vid första parkett, men i skuggan förstås. Han är helt tokig i sojakorv.

Insektslivet har även det formligen exploderat och de är överallt, små humlor söker sig till lavendeln, trollsländor surrar runt och vårtbitare/gräshoppor skuttar bokstavligen på oss. Allt till sädesärleparets lycka, de sitter hela tiden på taket med munnarna proppfulla.

”-En sojakorv till, tack.”

Den där valpen

Om någon vecka blir valpen sex månader, och även om det är en klyscha känns det som hon varit en del av flocken betydligt längre än så. Tanken var inte riktigt att utöka flocken med en maligator nu, men livet händer och även om jag inte tror på ödet, så är nog den där magkänslan inte alltför dum ibland.

Valpen är inte min, men som tur är får jag låna henne så mycket jag vill, i princip. Vilket jag är väldigt tacksam över, det hjälper mot förlusten av en Midevalp.

Valpen då? Hon kommer från Blackneck’s som ligger utanför Kalmar, en kennel inriktad mot bruks och tjänst. Exakt vad det kommer bli för valpen får tiden utvisa, träningsmotivationen är inte jättehög nu efter alla omställningar och sjukligheter i flocken. Tränas gör hon förstås, men inte med målet att vara startklar till ett specifikt datum. Mest väntar vi på att hon ska bli färdigväxt och orka mer fysiskt.

Jag hoppas hon kommer gilla draget, gillar hon att simma kommer det nog bli canitriathlon också. Agility ska hon få prova, vi har börjat med grunder och hon är både snabb och smidig. Spåra får hon göra en hel del också, förstås. Mountainbiken har hon fått titta på en gång, men det var mest för att se om hon har några tendenser till att jaga eller bita hjulen. Lite trickträning blir det också för att förbättra kroppskontrollen.

I övrigt är hon en otroligt enkel och okomplicerad individ, faktiskt den lättaste av alla valpar vi har haft. Inga rädslor eller konstigheter alls, iaf inget som vi märkt hittills. Totalt obrydd om ljud, underlag och liknande. Inte ett dugg rädd om sig själv. Flyger högt och lågt, ute som inne. Kastade sig upp för gallertrappan första gången hon testade en sån. Väldigt intensiv i allt hon gör. Älskar att springa, hoppa, skutta och röra på sig.

Älskar att stoppa saker i mun och bära på, spelar ingen roll om det är tungt, stort eller annorlunda material. Supersocial men kastar sig inte över främlingar på promenader och träningar, vilket jag som gillar reserverade hundar tycker är himla skönt.

I träning går hon inte upp i stress och låser sig (vilket Grimm haft problem med); hon känns väldigt balanserad. Väldigt duktig på att generalisera och lär sig ord/situationer snabbt. Suger åt sig ny kunskap som en svamp och sedan sitter det där. Väldigt lätt för att fokusera trots störningar.

Det bästa hon vet är förstås kamp, hon tar ett hårt tag sedan hänger hon där och klamrar sig fast med framtassarna. Det näst bästa hon vet är saker som ‘rör’ sig, framförallt vatten och luft. Dammsugaren, hårfönen och vattenstrålar är tre absoluta favoriter. Det blir mycket ‘se men inte röra’-träning för henne…

Men samtidigt som hon är tuff och framåt, kan hon även vara försiktig och lyssnar fint på tillsägelser. Likväl från människor som hundar. Är väldigt försiktigt med katten, vilket jag varit hård på redan från början eftersom katten inte själv säger ifrån. Men det finns inga tendenser alls till att jaga, hon går mest fram och viftar jättemycket på svansen. Likaså lyssnar hon på Loke när han säger ifrån, ibland får hon hjärnsläpp och försöker leka med honom…

Mide och hon fungerar toppen, vilket jag inte var orolig över, men det är likväl väldigt roligt att se. De busar och leker konstant om dagarna, vi får bryta titt som tätt. Jag får hjälpa Mide att säga ifrån ibland dock, där har valpen inte riktigt lärt sig var gränsen går än, men så är Mide inte någon hejare på det sociala. Likaså får jag hjälpa Mide utomhus när valpen får fnatt och vill rammas, vilket är absolut förbjudet, speciellt eftersom förväntad vuxenvikt ligger på >25kg.

Visst finns det saker som behöver jobbas på också, hon har t.ex. ingen av-knapp och tycker det är slöseri med tid att sova på dagen. Får förväntan väldigt snabbt. Hon har varit väldigt åksjuk och gillar inte bilen. Det är dock småsaker, som blir bättre ju äldre hon blir. Häromdagen hoppade hon självmant in i bilen.

I det stora hela är hon en fantastisk individ med störtskön inställning till livet ❤

Silhuetter