Agilityträning

Något vi inte pysslar med alltför mycket med just nu är agility, någon gång i veckan blir det men inte mer än så. Anledningen är helt enkelt att vi fystränar väldigt mycket just nu, och den träningen gör vi mest på den sidan av stan som båda hundklubbarna inte är på.

Men Mide älskar agility, så när hon har en vilodag från fysträningen, eller om vi har ett löppass inplanerat, brukar jag se till att ta mig till en agilityplan. Lilla Loke tycker också väldigt mycket om agility, så även för hans skull tar jag mig dit. Han verkar dock ha fått det lite svårt med större folkmängder så vi tränar mest på udda tider när vi kan vara själva. Det är inget fel på glädjen hos honom i folkmassor, men han blir lite förvirrad, och eftersom han inte hör så bra blir det svårt att kommunicera. Lilla Loke, det är inte helt lätt för någon av oss att han börjar bli gammal ❤

Än finns det kvar bus och livsglädje i ögonen ❤

Knäppdjuret herself.

Nöjd agilityvovve.
Vi har fortfarande långt kvar, men en form börjar anas på henne – trots fluffpälsen.

 

Förmiddag i Åtvidaberg

Idag var det agilitytävling i Åtividaberg för Mide, tre lopp i klass 2 och bara runt 15 starter i varje klass. Perfekt för mig som i vanliga fall inte gillar trånga och högljudda ridhustävlingar. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt, Mide ville nämligen inte alls idag.

Hon vägrade vara i ridhuset.

Ingen aning om varför. Det var inget som hände. Men hon har varit så hela den här veckan, både när vi sprang och cyklade. Vet inte om det är skov(?) från borrelian, löp på gång eller något annat. Vem vet vad som hänt på henne inombords under det här året.

Strök henne i alla lopp eftersom jag inte ville pressa henne. Svårt att veta vad som hjälper när jag inte ens vet vad orsaken till hennes beteende är heller. Hatar att inte kunna hjälpa eller stötta henne. Sånt gör mig verkligen uppgiven och ledsen. Hoppas att det bara är något tillfälligt.

Utanför ridhuset var hon dock sig själv, när vi tog en lite längre promenad var hon jätteglad och hoppade upp på varje sten och lekte med pinnar. Fina, lilla hund…

Bilder från agilitytävling på LBK 28/5 -16

Några bilder från Linköpings brukshundsklubbs agilitytävling den 28/5 i år. Mest bara för att jag inte vet var jag ska göra av dem, och att jag en dag hoppas på att kunna titta tillbaka och se att jag har utvecklats när det gäller den här typen av bild >.< Gå utanför comfort zone och allt det där.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och så en hel hög på Mide bara för att hon var söt och jag var stolt, här hade hon dessutom borrelia (vilket jag förstås inte visste då). Lilla hunden, har så väldigt dåligt samvete för det.

Bilder från agility-SM

Agility-Sm gick i år i Linköping, vid universitetet, campus Valla. Perfekt område och fin arena, dessutom väldigt nära. Jag hjälpte till efter bästa förmåga, men mest gick jag runt och fotade, Linnea med tillhörande sambo var riktigt snälla och lånade ut en kamera med telezoomobjektiv, dessutom kom de med tips och trix. Återigen, stort tack!

Det var lite ovant att fota med en annan kamera och med ett så långt objektiv, men det var himla kul! Fick tänka lite annorlunda eftersom det går att komma så nära. Vad vill jag egentligen fota på en agilitybana? Någon agilityfotograf blir det nog inte av mig dock, mot slutet var det lite tradigt att fota border collie efter border collie, som gjorde samma saker. Men jag kan definitivt se andra tillfällen ett telezoom kan komma till användning.

Ett flertal bilder ligger i ett offentligt album på min fb-sida, visste inte riktigt vad jag skulle göra av dem, någon kanske de kan glädja även om det fanns officiella SM-fotografer? Men nedanför är några av de jag fastnade för lite extra. Fotade inte alla klasser, orkade inte vara där heldagar, är i en period där jag blir mentalt trött väldigt fort. Är så väldigt imponerad över klubb- och träningskamraterna som drog runt hela arrangemanget och var där i princip dygnet runt. Vilken insats för svensk agility!

En jättesöt och pytteliten vovve som skällde ut sin förare, den ville starta direkt!

Lite rasvariation fanns det, vilket var roligt att se.

Däcket ”revs” inte!

Glad vovve! (min kamera)

Undrar om squats ingår i domarutbildningen? 😉

Två svansar.

Att döma av förarens ansikte ser paniken ut att vara rätt nära 😉

Ögonblicket när föraren inser att hunden missat hindret, men också att det är för sent. Ser lite smått uppgiven ut.

Det var kul att sitta vid målsidan och se vilka som var duktiga på att belöna sina hundar.

Rasvariation fanns det även i large!

Det där med att ha hundar med sund konstruktion tror jag inte är så dumt ändå. Agility sliter…

Nöjd vovve efter lopp.

Helgens längsta slemsträng, kolla bakom svansen, precis ovanför balansen.

Mide fick vara hemma hela SM-helgen, det hade inte varit roligt för henne att bara få sitta där och ha tråkigt. Det var dessutom väldigt varmt. Men Mison lämnades inte utanför SM för det, hon fick nämligen pryda SM-loggan. Finaste skrutthunden ❤

Linnea tog originalbilden, som ser ut såhär:

Agilitytävling Jönköping

(Jag håller på att ta ikapp mejlen, svar kommer!)

I lördags tävlade Mide och jag i Jönköping, det var egentligen dubblerade klasser men det blev till slut bara att vi körde två lopp. Till Mides förtret förstås, hon ville mer! Sista tävlingen förra året gjorde vi i september, vi hade alltså ett uppehåll på sex månader under vintern, men det verkar komma tillbaka snabbt hos henne. Hon drar mot tävlingsområdet, älskar att vara vid ‘lägret’ (och att vakta det…) och höll på att tjuva i båda loppen.

Första loppet vet jag inte vad som hände. Hon var överallt och ingenstans, hade hon varit en papillon hade hon fått pappfnatt. Nåja, hon var väldigt glad så jag är nöjd. Andra loppet var en väldigt rak hoppbana, många nollor alltså. Vi nollade dock inte, utan fick en del slalomstrul, tokigt nog då det är ett av hennes säkraste hinder. Hennes huvud var nog lite uppe i det blå.

Nästa tävling är redan till helgen, sedan behöver jag nog lite respit från tävlandet. Det är kul att tävla, men det blir intensivt och vi hinner inte träna så mycket annat. Nu har min cykel fått lite kärlek dessutom så vi ska fokusera på fysträningen en del (och att inte köra in i träd). Vi har även en hel del annat inplanerat, bland annat ska vi hänga med när Grimm och hans husse gör lite gröna grejer. Och så ska vi bara vara, det behöver vi.

Jag tror…

…hunden börjar förstå vad agilitytävlingar innebär. Någon har väldigt, väldigt skoj. Sådär skoj att det är helt okej att tjuva i starten (hrmpf).

Agilitytävling i Nacka

Ibland händer livet, ibland händer livet alldeles för mycket. Då känns dator- och cykelhaveri som ganska obetydliga och sekundära missöden. Vi fick inte riktigt till den uppladdning och träning som jag hade tänkt inför tävlingen, men iväg kom vi trots allt. Resultatmässigt floppade vi, men känslomässigt lyckades vi få till det i sista loppet, och jag är så nöjd och glad över min allra finaste och vackraste Mide.

Hopploppet kom varken Mide eller jag ihåg hur man gjorde agility, dock en väldigt enkel och rak bana så vi tog oss igenom. Men det var inte vackert någonstans, hon var på väg till fel hinder flera gånger och jag var passiv, då blir även hon passiv. Nolla gjorde vi dock, pinne fick vi dessutom. Trots många nollor och dålig tid. Inte ett lopp där jag ville ha pinne egentligen.

Medan vi väntade på agilityloppet träffade vi på en syster till Mide (samma mamma och Mides kusin till pappa), nämligen Light My Fire Gipsa ”Kira”. Det är alltid lika roligt att träffa Mides släktingar och höra vad de har för sig, Kira tävlade i hoppklassen och var toppenduktig! Dessutom var de väldigt lika utseendemässigt, med skillnaden att Kira är harlekin och har en tydlig touch av sin far.

För att se Kiras album på flickr, klicka HÄR eller på bilden nedan!

Till agilityloppet lyckades vi ladda om rätt bra, målet var förstås att sätta alla kf, speciellt på balansen. Satte alla kf gjorde vi, dock var balansen inte med. Men mycket mer än så lyckades vi inte med. Mide var pepp, jag var pepp. Vi var inte alls synkade, Mide sprang förbi hinder, jag visade fel. Skoj hade vi och Mide var väldigt glad. Disk blev resultatet.

Jag gillar klass I, det är sån härlig variation på raser. Och de allra flesta är bara glada och busiga, inga arga eller sura miner.

Trots utebliven agilitypinne är jag väldigt nöjd, framförallt med Mide, hon har mognat något otroligt. Var flera hundar som hoppade på hennes rumpa och gjorde utfall, men bästa Mide ignorerade sånt och var bara nyfiken och ville använda näsan. Ett par tillfällen muttrade hon dock, men det var innan vi skulle in, det var trångt i starten och många ekipage som trängdes intill startfållan. Det är inte lätt att hålla impulsiviteten i styr när man är uppe i varv, hälsar Mide.

Vid klubben fanns det stigar som ledde ut på berg precis vid vattnet, tänkte passa på och försöka få lite fina uppställningsbilder på Mide vid vattnet med fin utsikt. Det var en god tanke. Visar sig att bara för att man inte är mitt i Stockholm är man inte heller utanför Stockholm. Det var nämligen massa kryssningsfärjor som kom och gick, gråa byggnader och annat stök i bakgrunden. Ett par bilder blev det ändå.

Mide har börjat fälla något enormt och är inte alls fin i pälsen, tur för mig att jag är partisk – Mide är precis lika vacker som vanligt ❤

Kf-träning

Om en vecka är det agilitytävling för Mide, det ska bli väldigt skoj, senaste tävlingen var för rätt länge sedan nu. Kollade på förra årets tävlingar och vi missade, pga olika anledningar, ungefär 1/3 av våra anmälda lopp. Vilket innebär att vi fortfarande är inne lite i att hitta rutiner inför och under agilitytävlingar. Mina ambitioner är inte så höga dock, ser fram emot att bara få komma iväg ensam med Mison 🙂

Kängor och hela flocken plus en gäst gav väl inte förutsättningar för ett harmoniskt träningspass, men roligt – det har vi!

Vi springer

Agility och en löprunda stod på schemat idag, så en himla mycket springande har det blivit (inte tillräckligt enligt Mison dock, men så är det mesta aldrig tillräckligt för henne). Lilleman fick hänga med till agilityn och jag tror nog han var gladast av oss alla. Mängder med hundar, solsken, folk att hälsa på, päron att busa med och så lite spring bland hindren. Han är himla bra, finaste Lilleman.

Mide fick fokusera på kf, har anmält till en hel del tävlingar och nu tusan ska vi ta de där agilitypinnarna! Det svåra är inte att lära henne att stanna på kf, utan att även göra det i hög fart och med andra roliga retningar bredvid. Men det går framåt, iaf på balansen. Gungan och A:et måste vi ta tag i också.

Kameran fick hänga med, tanken var mest att fota nakenfisen Loke, men lite annat blev det också. Och det var faktiskt rätt skoj att fota igen, sådär skoj att jag återigen blir sugen på att utöka utrustningen.

Loke är mycket nöjd med livet när han får sällskap av sitt päron.

Linnea var snäll och fotade Mide, vilket gjorde mig väldigt glad 🙂

Inte det lättaste med svarta hundar och starkt solsken, men den här fastnade jag för på Norrie. Gillar att hans intensitet syns i klorna på framtassen.

Vespen växer.

Efter agilityträningen blev det en runda med Fala och stormatte, Mide tycker det är himla skoj och blir än mer dragig när de är med. Men idag fick vi äntligen till ett bra tempo, tog nästan hela rundan innan vi hamnade där dock… Tanken är att springa tre gånger i veckan. En lång långt och lite långsammare tempo, en gång kort och backigt med intervaller, en gång mittemellan. Idag var det den backiga. Strax över 5 km och jag överlevde rätt bra den här gången. Förra gången hade jag ont lite överallt efteråt, men då drog Mison som tusan. I

Agilitytävling i Örebro

Det är lite mycket som händer just nu, en hel del roliga saker dock, men samtidigt har jag lite utav en skrivspärr. Det är vissa saker som måste komma ut, men det blir bara tokigt hur jag än gör. Så det har inte kommit ut så mycket här. Lite trist eftersom jag gillar att kunna titta tillbaka på min Mides utveckling i kronologisk ordning.

När det var agilitytävlingar i Örebro åkte vi dit, bara ena dagen dock. Kände att det fick räcka. Min förhoppning om att överleva tävlingar lite bättre nu på ”hösten”, och därmed svalare, försvann rätt snabbt när solen värmde rejält redan på morgonen. Jag klarar inte av värme eller sol, vilket är lite lustigt för när jag var yngre klarade jag värme mycket bättre än kyla. Skulle inte vara dumt om det var så nu också, är det kallt är det bara ta på sig mer kläder.

Nåja, Mide klarar värme iaf, henne går det ingen nöd på. Inte heller denna gång. Dock blev det inga pinnar den här gången, det är så nära. Små, onödiga saker som är ivägen. Men jag är övertygad om att lite rutin kommer bota råd på saken. Jag är inte alls van vid Mide, hon reagerar sjukt fort. Om jag viftar med armarna reagerar Loke efter hindret, Mide gör det precis innan. Det var just såna saker vi missade på. Disk i ena loppet och en vägran i andra.

Underbar natur i direkt anslutning så vi tog två ordentliga promenader efter båda loppen. Nöjd två- och fyrbening!

Jag är dock supernöjd! Inte bara med Mide utan med mig själv också. Jag orkar och klarar allt mer, vilket förstås känns fantastiskt! Dessutom är det himla roligt att åka iväg med bara Mide, hon är väldigt enkelt och lätt när inte resten av flocken är med och drar igång henne. Hon sov i trängseln, satt snällt uppbunden vid min stol under banvandringen och lyssnade jättefint på mig.

Nästa agilitytävling blir redan nu till helgen, här i stan då. Hoppas att vi kan vara på samma sida då 😉

Stora kameran hängde med och några bilder blev det, satt dock helt fel och hamnade med skuggan mot mig.

En yrvaken vovve ❤

ZZzzzz…

Ett par till bergers såg vi. Här Jomgarden’s Miilo.

(LMF) Vincent var där, men dem missade vi tyvärr. Det gick rätt fort mellan klasserna och de var precis efter oss. Light My Fire Qvarisso ”Wille” som är i klass 2 hann vi se däremot. Hos Wille bor även LMF Ico Kiki ”Love” som vi hälsade på. Väldigt trevligt, även om det bara hann bli en kort pratstund.

Ett Linköpingsekipage!