Äppelträdet

Fotoförsök i solnedgången

Något jag alltid velat fota är hundarna i ett fält vid solnedgången, en sådan där varm solnedgång med många puffiga moln som ljuset studsar mot. Nu blev solnedgången lite av en flopp för fel moln drog in, fältet var inte heller helt vad jag önskat. Och hundarna tjurade och bråkade. Valpen förstod inte alls varför hon inte fick dra långa repor på åkern, Loke förstod inte varför vi stod stilla på en grusväg och blev förvirrad, Mide skötte sig finfint dock – men det där med svart hund och motljus… Att inspirationen uteblev helt hjälpte inte till förstås.

Ett par bilder blev det dock. Förhoppningsvis får jag till alla förhållanden vid ett annat tillfälle och kan testa igen.

Lilldåren.

Flocken Normal. De ville inte alls posera här, men eftersom det är så sällan jag tar bilder på alla tre samlade lägger jag upp den här ändå.

Speciellt Loke gör sig himla bra med solnedgångar, tycker jag. Hans färger passar toppen.

Efter försöken till gruppfoton, och innan dess försöken till individuella porträtt, gav jag upp helt och försökte fota utan hund. Det där med naturbilder behöver jag träna mer på, men jag gillar verkligen ljuset.

Agilityträning

Något vi inte pysslar med alltför mycket med just nu är agility, någon gång i veckan blir det men inte mer än så. Anledningen är helt enkelt att vi fystränar väldigt mycket just nu, och den träningen gör vi mest på den sidan av stan som båda hundklubbarna inte är på.

Men Mide älskar agility, så när hon har en vilodag från fysträningen, eller om vi har ett löppass inplanerat, brukar jag se till att ta mig till en agilityplan. Lilla Loke tycker också väldigt mycket om agility, så även för hans skull tar jag mig dit. Han verkar dock ha fått det lite svårt med större folkmängder så vi tränar mest på udda tider när vi kan vara själva. Det är inget fel på glädjen hos honom i folkmassor, men han blir lite förvirrad, och eftersom han inte hör så bra blir det svårt att kommunicera. Lilla Loke, det är inte helt lätt för någon av oss att han börjar bli gammal ❤

Än finns det kvar bus och livsglädje i ögonen ❤

Knäppdjuret herself.

Nöjd agilityvovve.
Vi har fortfarande långt kvar, men en form börjar anas på henne – trots fluffpälsen.

 

Sena kvällsträningar

Både igår och idag har det fått bli sena kvällsträningar, det är så väldigt varmt på dagen. Misstänker att det kommer bli många fler sena kvällar den här sommaren, vilket är helt okej med mig – min favorittid på dygnet är definitivt kvällen och skymningen.

En dag efter MTB-Vättern blev jag superdäckad i influensa eller liknande, två veckor tog det innan jag började bli mig själv igen. Men hostan och tröttheten är fortfarande kvar. Som tur är har jag kunnat simma Mide en hel del ändå, inte helt optimalt men bättre än ingen träning alls för henne. Den här veckan börjar det kännas bättre dock, nu hostar jag inte längre sönder halsen och lungorna på nätterna…

Igår blev det en 5,5km dw-runda för Mide vid torpet, inte så mycket i tyngd ännu dock. Mide tyckte nog det var himla roligt för hon pinnade på som bara den; märks verkligen att hon är en hund som behöver få jobba fysiskt. Efter det gick vi till sjön och simmade 30min, vilket blev 1km enligt klockan. Simningen har verkligen gått fort framåt den här säsongen – så kul! Till sist gick vi 9km i skogen för att Loke även skulle få rusa av sig, Mide rusade förstås även hon.

Idag blev det lite agility för dårarna. Loke sprang en bana på runt 15 hinder, med bommar på marken förstås, men sedan verkade han bli lite trött. Vet inte om det är hjärtat eller bara gårdagens påhitt som satt kvar. Niara var riktigt duktig, hon är så himla häftig; tar stort ansvar för träningen och är supernoga samtidigt som hon öser för fullt. Mide blir smått tokig när hon ser Niara köra så när det var dags för hennes tur var hon fullkomligen galen. Märks att hon börjar orka mer och mer dock.

Efter agility tog vi en promenad på 1h45min så dårarna fick ösa ur sig ännu mer energi, väldigt välbehövligt för både Niara och Mide. Loke gick dock på halvfart, busade en hel del men lite mindre än vanligt. Hoppas att det bara är något tillfälligt.

Till sist tog Mide och jag en kort löprunda, med betoning på kort – bara 2km. Men det är mer än vad jag sprungit på en hel månad, helt smärtfritt var det inte för lungorna men det gick över förväntan. Mide var dock helt galen, jösses. Hon satte av i 3:20-tempo och försökte febrilt dra mig framåt och få mig att hänga på. Vi kompromissade om 4:20 istället och en gång kopplade jag loss henne så jag kunde jogga och hosta lite. Fina skrutthund ❤

Dårarna på dagens promenad. Det ser lite brutalt ut kanske men de är så fina med varandra, speciellt Niara har blivit mycket bättre på det där med vett och etikett.

Stordåren ❤

Kling och Klang

Kling och Klang. B1 och B2. Stjärtbarnen. BFF’sen.

De går under många olika smeknamn de två, Niara och Mide. Aldrig hade jag trott att Mide skulle uppskatta att ha så stort utbyte av en annan hund, hon har aldrig visat det intresset eller ens verkat ha ett behov av något sånt. Hon accepterar andra hundar, vissa mer och andra lite mindre. Mucka gräl gör hon inte, men att skaffa kompisar är inte hennes högsta prioritet här i livet.

Allt som behövdes var visst en lika tokig individ som henne själv, för numer har Mide en BFF. Och de är så söta. Och bångstyriga. Och lär varandra hyss. Och har halvt sönder inredningen inomhus när de röjer.

Vardagsbilder från juni

Nationaldagen

Nationaldagen spenderade vi ute vid torpet och sjön, och turligt nog lyckades vädret pricka in precis rätt dag. Det har varit lite instabilt de senaste dagarna men idag blev klarblå himmel, lagom varmt och med lite fläktande vindar. Snäppet för varmt för promenad dock så det blev bara simning för hundarna, något inte Mide var helt nöjd med trots att hon fick totalt ca 25-30 min simning – hon börjar helt klart återfå lite av sina gamla form!

Förutom att hänga vid sjön hängde vi vid torpet och njöt av lugnet och friden, nåja, så mycket lugn det kan bli med Kling och Klang (aka Mide och Niara). En väldigt välbehövlig stund, längtar redan efter fler sådana här dagar, många kommer det förhoppningsvis bli i sommar. Vi kommer inte resa iväg någonstans, efter en lång vår känns det rätt skönt att bara få vara. Visst hade det varit roligt att åka till fjällen eller liknande igen, men den här våren har verkligen varit prövande och jag känner mig rätt matt. Det enda jag vill är att bara få sitta, och vara med hundarna. Lite Gotlandlängtan har jag fått senaste tiden dock.

Den här tiden på året är alltid lika spännande vid torpet, det händer saker hela tiden, Speciellt nu när värmen kommit igång ordentligt, det är fullt med alla möjliga djur och växter. Vi har sångsvanar boendes på åkern intill, ormvråken som flyger rakt över huvudet på oss, tranparet på löprundan, storlommen vid sjön, svalorna och sädessärlorna med bo i taket på torpet, fladdermössen trivs där också och kan helt plötsligt flyga rakt förbi oss där vi sitter på gräsmattan. Och mycket annat. Fantastiskt roligt att kunna följa allt på så nära håll och lära sig vilka mönster de olika djuren har.

Vårt lilla smultronställe ❤

Vi hittade ett ägg på marken intill knuten och kom fram till att det nog var ett ägg från en hussvala (samtidigt konstaterade vi att det är himla tokigt att inte fågelböcker har bild på ägg också!).

Eftersom det var trasigt, men inte sprucket, och inte torkat blev jag nyfiken på innehållet och öppnade det (det hade lite smått börjat sippra ut vätska). Eftersom det inte finns någon antydan till fosterbildning måste det vara väldigt nytt, så om ett par veckor finns det förmodligen svalungar vid torpet (om det finns fler ägg kvar i boet).

Framåt kvällen tände vi grillen för att äta korv och Loke vet precis vad grillen innebär – sojakorv! Han sätter sig och väntar vid första parkett, men i skuggan förstås. Han är helt tokig i sojakorv.

Insektslivet har även det formligen exploderat och de är överallt, små humlor söker sig till lavendeln, trollsländor surrar runt och vårtbitare/gräshoppor skuttar bokstavligen på oss. Allt till sädesärleparets lycka, de sitter hela tiden på taket med munnarna proppfulla.

”-En sojakorv till, tack.”

Viltspår och mtb

Idag blev det viltspår och en kort mtb-runda för Mide, perfekt för den lilla svarta som hade vilodag igår och hade energi sprutandes ur öronen idag. Valpen fick hänga med också, och förstås Loke. De börjar bli en fin trio att ha med ut.

Cyklade bara 6 km, men det är alldeles lagom för Mide i dagsläget. Det är ingen mening med att stressa fram längre sträckor, det tar tid att bygga muskler och uthållighet. Jag vill dessutom inte köra så att hon blir trött/påverkad, för då är risken att den där tveksamheten hon hade när hon var sjuk kommer fram. Och det vill jag inte, blir hon tveksam i ett trixigt parti är risken att både hon och jag trillar och slår oss.

Spåret blev idag ett viltspår, hjort tror jag det var. Inget blod, som vanligt. 570 meter bara och inte så lång liggtis, men som sagt, lagom såhär i början. Vi tar ett par spår och checkar läget. Längden och liggtiden är inga problem i vanliga fall så det är jag inte orolig över. Ett öppenspår är inte mycket längre heller. Det blev upptagsruta, blåsigt fält, två stora och djupa bäckar, lite återgångar och annat smått och gott.

Hon var superduktig! Förstod redan när jag tog ur henne ur bilen att det var spår på gång. Inga problem i rutan, inget bakspår. Mitt i kärnan. Fick nästan hela linan att jobba på dessutom. Väldigt fint arbete på fältet trots blåsten. Väldigt högt tempo dock. Fortsätter hon såhär borde vi kunna starta öppenklassen snart; om vi kan hitta någon domare som är villig förstås.

Totalt 2,5h promenad blev det också, fantastiskt väder med helblå himmel. Känns helt fel att åka hemåt efteråt då, vill vara ute hela tiden. Men det bästa av allt var att Mide var glad hela tiden idag, hon är verkligen tillbaka. Efter ett helt år med tråkigheter börjar jag känna igen henne, hon känns så pass frisk och bra att jag inte kan låta bli att tänka på valpar. Min Mide ❤

Vårdag på torpet

Nu i helgen spenderade vi en eftermiddag ute vid torpet, något annat gick inte att göra när det var strålande sol och 17 grader. Men först gick vi en runda, förstås. 2,5h blev det ungefär, inte någon lång (6,5km) dock eftersom vi gick nästan off-road hela tiden. Blir alltid extra glad av att gå därute, speciellt nu på våren när allt djur- och växtliv börjar synas alltmer. Trots att det bara är 15-20 min från stan finns det mängder att upptäcka – väldigt roligt!

Än är det kallt inne i torpet så det går inte att sova därute, iaf om man inte vill hålla en brasa igång hela tiden. Och det fungerar inte riktigt för en halvfrusen pappis. Om någon månad eller två hoppas jag att vi kan börja övernatta igen, det skulle nog Loke uppskatta väldigt. Som det är nu följer han inte med till bilen om han märker att vi börjar packa, han sätter sig på tomten istället och ser alldeles oförstående ut.

Mide är skendräktig just nu och tycker det är toppen att leta bo under husgrunden på torpet. Hon är så rolig, rätt vad det är kan man höra något som brökar och stökar inifrån/underifrån och lite senare kommer hon fram alldeles jordig och nöjd. Men det är okej, hon är inte manisk i sitt boletande så hon får hållas, säger jag till henne slutar hon och kommer alltid fram när jag ropar.

Vi brukar oftast börja med att gå över ett fält till sjön, Mide ska då alltid hoppa upp på den här stenen. Den lilla, lilla pricken ovanför Mides huvud är ormvråken som cirklar uppåt på varmluften. När den var tillräckligt högt kunde vi se den göra dykningar också. Vet inte om det finns flera rovfåglar i samma område, men vi brukar i princip alltid se någon.

Hon är så himla rolig att se nu när hon är glad igen, rullar sig och fjantar runt hela tiden.

Ett av de två tranparen vi sett flög rakt ovanför huvudet på oss.

Loke var glad och pigg men hade absolut inte tid för någon posering.

Glad och varm vovve! Vi har inte hunnit vänja oss vid denna värme, speciellt inte i träningen. Kommer nog ta ett tag för oss att komma i form igen.

SÖtaste skrutthunden ❤

Precis rullat sig igen, förmodligen i hjortbajs eller liknande.

Stenarna vid sjön måste hon förstås också upp på.

Lilleman kämpar på ❤

Inget simmande idag heller men skönt att svalka sig lite ändå.

Hämta pinne är förstås alltid roligt, oavsett temperatur.

Mison letar bo överallt. Det är himla roligt att iaktta henne och se vad hon väljer för platser och hålor, vissa småhål bara prompt ska hon in i.
Fjärilarna har fullkomligen exploderat i antal och är överallt. Inte så många nässelfjärilar än dock. De är lite roligare eftersom de brukar gilla lavendeln vid torpet, där kan de sitta som i klasar nästan.

En liten stenmurkla, tror jag.

Vi pausade vid fikastället och drack lite, men sånt hade inte Loke tid för; han ville vidare.

Vet inte vad det var med honom riktigt, men han ville prompt vidare så fort jag stannade. Han kanske ville till torpet för att vila? I vanliga fall brukar han gå bakom mig och gå i mina fotspår eftersom han vet att det oftast är lättast att ta sig fram där.

En ensam tussilago, mitt i skogen. Det brukar jag inte se.

Brukar ibland få frågan hur jag hittar alla ställen. Så svårt är det inte, oftast brukar jag se något och så tar nyfikenheten över och styr fötterna. Som här; här kom vi fram till en brant med en göl till höger och en höjd till vänster. Här ville jag först till gölen för att se den, och sedan vidare upp på höjden för att se omgivningen. Väl uppe på höjden ser jag något annat som drar min nyfikenhet. Och så fortsätter det så tills hungern, ljuset eller tiden sätter stopp.

Framme vid gölen där hundarna drack lite. I vanliga fall brukar jag inte låta dem gå ut så långt vid myrsjöar, men här fanns det ett par viltstigar så det kändes rätt säkert.

Jag känner mig aldrig rädd i skogen, det gör mig inget om jag skulle tappa riktningen heller. Däremot har jag stor respekt för isar och myrsjöar. Isar för att de är så opålitliga här nere i söder. Myrsjöar för att det som kan se ut som fast mark kan vara ett tunt lager nybildad mossa. Är lite nojig att det ska hända hundarna något.

Tillbaka vid torpet igen ❤ Efter att ha gjort lite mat till de två- och fyrbenta kopplade vi alla av i solen. Loke somnade sött på gräset.

Jag vill gärna tro att mina hundar har ett rätt fint hundliv. Att de får upptäcka saker, vara med, skapa roliga minnen, känna sig älskade. Jag hoppas Loke känner att han har ett bra liv och är nöjd med tillvaron.

Mide kom och ville gosa ❤

Det var det där med en mörk hund… Antingen blir allt annat överexponerat eller hon underexponerat. Men go är hon i vilket fall!

Statusen hos flocken Normal

Det blir inte så många uppdateringar om läget hos flocken just nu, främst för att det har hänt så mycket på väldigt kort tid. Och så har energin inte funnits riktigt, det har varit veterinärbesök mer eller mindre varje vecka den senaste tiden.

Men nu ser det ut som att det börjar bli en lite lugnare period, nästa vecka har vi inga veterinärbesök alls! Om inget oväntat händer förstås, ska inte ropa hej än…

LOKE:
Lilla krutgubben lämnades in för att göra en munsanering och koll/röntgen av en trasig hörntand. Tror timmarna innan jag fick hämta honom var bland de värsta jag varit om, att hela tiden vänta på ett samtal och få hör att han inte klarat sig. Fy, det var hemskt. Jag hoppas att han klarar sig från framtida sövningar nu.

Som tur var hade allt gått toppen, han hade gått som en klocka, somnat och vaknat precis som han skulle. När jag hämtade honom var han väldigt pigg och ville genast ut genom ytterdörren och hem. Lite ynklig och pipig var han dock, men det är inget ovanligt efter en narkos. Och den trasiga tanden får vara kvar! Den sitter hårt och är inte trasig in till pulpan. Vilket innebär att han inte behöver sövas igen för extraktion.

Däremot har han efter narkosen inte känts helt hundra. Han är fortfarande superpigg och busig, leker med sina kottar och skäller på leksakslådan under kvällarna. Går till ytterdörren så fort han ser att jag tar på mig hundkläderna. Men på promenaderna tokrusar han inte lika mycket, han har haft en promenad där han känts helt normal. Lite hostig var han dessutom häromnatten, men det är svårt att veta vad det beror på när det bara är en engångsföreteelse.

Det riktigt tråkiga är att han har svimmat, fyra gånger på mindre än en vecka. Första gången var fyra dagar efter narkosen, vilket gör det väldigt svårt att veta om det finns någon koppling. Varje svimning har skett i samband med morgonkissen, men han visar inga tecken innan eller förändringar efteråt. Allt som allt handlar det om någon minut han är lite borta/lealös. Veterinären verkar inte ha några svar på varför det sker. Ny undersökning med EKG och ultraljud gjordes men det fanns inga förändringar, utan såg snarare bra ut med tanke på hans kondition. Peppar peppar, så har han inte svimmat på några dagar nu och jag hoppas det håller sig så.

MIDE:
Efter många om och men hittades till slut en minimal brist på folsyra hos henne, det ligger tydligen inom normalspannet men på absolut lägsta gränsen. Hos hund testas både vitamin B9 och B12, det sistnämnda såg bra ut, likaså hennes alla andra värden. Varför hon har folsyrabrist vet vi inte, hon visar inte heller de klassiska symptomen som mag- och tarmproblem. Men det är lite typiskt mina hundar, aldrig visa några ordentliga symptom…

Det verkade lite tveksamt på veterinären om det verkligen var folsyrabrist som ställde till det så för Mide, men eftersom det i sällsynta fall kan visa sig som trötthet är hon nu satt på en 90 dagar lång kur med vitamin B9-tillskott. För säkerhets skull får hon även B12, men bara i fyra veckor, ett eventuellt överskott kommer ut med urinen.

Skulle det här inte hjälpa, en förbättring ska ses redan inom ett par veckor, är nästa steg att ultraljuda buken och röntga ryggen för att se om det kan vara smärtinducerat. Vilket inte är så troligt då hon fick en kur med Rimadyl vid furunkulosen, men jag märkte ingen skillnad alls på henne.

Det har nu gått exakt två veckor av kuren och jag tycker faktiskt det är stor skillnad på henne! Känns helt otroligt, men hela senaste veckan har hon varit glad och haft ett helt annat uttryck. Tokrusat något galet på promenaderna, busar jättemycket inomhus och när vi småtränat har hon nästan fått överslag av lycka.

Än har jag inte testat något riktigt träningspass, varken mentalt eller fysiskt. Har inte riktigt vågat. Det känns så fantastiskt att hon är så glad att jag inte vill spräcka bubblan och förstöra det genom att börja träna. Jag vill inte att det bara ska vara en illusion att hon är på väg att bli sig själv igen. Men jag har lovat henne att den här veckan eller nästa ska hon få börja igen, innan hon river huset eller skäller tills någon blir döv.

Om hon fortsätter att vara såhär glad och svara så pass bra på vitamintillskottet hoppas jag att vi kan komma på banan igen under året och kanske, kanske börja tävla lite. Jag tar förstås inget för givet, utan det blir som en bonus, men det känns helt fantastiskt att vi faktiskt förmodligen har en framtid tillsammans igen.

Det vore så kul att börja spåra igen, testa att gå mot viltspårschampionatet, kika lite på motionsklasser i barmarksdrag och till hösten kanske en brukskurs och appellstart? Den nya lydnaden? Men framförallt ska vi mysa tillsammans, på våra äventyr (kanske ut och tälta?) och bara vara ❤

Är samtidigt så oändligt tacksam över all stöttning från min mor, det är slitsamt med sjuka djur i vardagen Och det är inte särskilt billigt. Speciellt inte när det är så diffusa saker som Mides lojhet, där det mest varit min magkänsla som sagt att något varit tokigt. När jag inte nöjt mig med förklaringar som ålder, löp, att ge henne vila eller liknande utan propsar på nya undersökningar och fler tester.

Men så lönade det sig också. Det var något som inte stämde. Är också tacksam över veterinären som till slut tog mig och min oro på allvar. Veterinären nämnde dessutom att det var något kontroversiellt att skriva ut vitamintillskott till henne när hon inte visade tydliga symptom. Tänk om vi hamnat hos någon som inte förstod mig och Mide.

Och så lite vardagsbilder från den här tiden för att balansera det lite…

Valpen går alldeles sönder så fort hon får på sig sele, precis som Mide gjorde när hon var liten.

Några få blommor har lyckats ta sig fram på tomten, men de flesta försvinner illa kvickt när hundarna drar fram. Krokusarna är ett minne blott, tack för det valpis!

Skitiga hundar innebär vår! Vi har promenerat väldigt mycket senaste tiden minst 2-3h per dag, vilket Loke är väldigt nöjd med.

Mide har flera gånger hittat och hämtat klövar när vi varit ute och utforskat skogen vid torpet. *Nöjd Mide*

Växterna börjar sakta men säkert komma till liv igen.

Jag började ju öka Mides giva då jag inte stod ut med att banta henne, och det har faktiskt hjälpt! Trots att vi inte har tränat någon fys alls har hon gått ner och är väldigt fin i hullet. Hon får runt 250-300g MUSH nu, vilket är helt normalt och vad hon brukade få förut.

Valpen har blivit introducerad för vatten utomhus och hämta pinnar i vattenkanten. Hon älskar det! Men förstår ännu inte riktigt att hon måste hålla koll på var pinnarna landar i vattnet, hon tar liksom första bästa grej hon ser eller sticker upp. Det gör att hon ibland kommer tillbaka med gamla horn som legat i vattenbotten, den där valpen…

Tussilago i mängder har vi sett.

Eftersom Mides dos inte är likadan för varje dag har hon fått en egen dosett. Tyvärr rosa eftersom det bara fanns blå också, Loke har den blåa och jag vill inte råka ge hjärtmedicin till Mide. Tycker det fungerar supersmidigt med dosetter!

Vi har börjat hänga vid torpet allt mer, hundarna uppskattar det verkligen. Perfekt sysselsättning de dagar Loke svimmar dessutom då jag inte vågar gå våra längre rundor. Vi hänger vid torpet istället då och går lite kortare, skönt att vara nära bilen/stan dessutom om det skulle hända honom något mer.

Lokes favoritplats inne i torpet, i soffan där han har koll på allt som händer.

Valpen har börjat lära sig vad tomthäng innebär. Men hon är inte så smart än när det gäller att hänga på Lokes axel, för att se om han lämnar något i sin skål. Mide har dock järnkoll på Loke i bakgrunden som får frukost.

Vi har haft några helt fantastiska dagar med klarblå himmel och över 15 grader. Nu till helgen lovades det 19 grader och sol först, men det är ändrat till runt tio och gråa moln.

Valpen hängde med och lämnade bilen hos verkstaden för reparation, hon förstod dock inte riktigt vad som hände. Hon är en liten förvirrad skrutt emellanåt ❤ Men så är det när man inte lärt sig världen än. Och Mide är så fantastiskt duktig och axlar rollen som trygg läromästare något fenomenalt – hon hade blivit en så bra mamma ❤ De leker dessutom med varandra konstant om dagarna.

Lugna dagar i skogen har det blivit många av, det har vi alla behövt för att orka med alla sjukligheter senaste tiden.