Äppelträdet

Fotoförsök i solnedgången

Något jag alltid velat fota är hundarna i ett fält vid solnedgången, en sådan där varm solnedgång med många puffiga moln som ljuset studsar mot. Nu blev solnedgången lite av en flopp för fel moln drog in, fältet var inte heller helt vad jag önskat. Och hundarna tjurade och bråkade. Valpen förstod inte alls varför hon inte fick dra långa repor på åkern, Loke förstod inte varför vi stod stilla på en grusväg och blev förvirrad, Mide skötte sig finfint dock – men det där med svart hund och motljus… Att inspirationen uteblev helt hjälpte inte till förstås.

Ett par bilder blev det dock. Förhoppningsvis får jag till alla förhållanden vid ett annat tillfälle och kan testa igen.

Lilldåren.

Flocken Normal. De ville inte alls posera här, men eftersom det är så sällan jag tar bilder på alla tre samlade lägger jag upp den här ändå.

Speciellt Loke gör sig himla bra med solnedgångar, tycker jag. Hans färger passar toppen.

Efter försöken till gruppfoton, och innan dess försöken till individuella porträtt, gav jag upp helt och försökte fota utan hund. Det där med naturbilder behöver jag träna mer på, men jag gillar verkligen ljuset.

Agilityträning

Något vi inte pysslar med alltför mycket med just nu är agility, någon gång i veckan blir det men inte mer än så. Anledningen är helt enkelt att vi fystränar väldigt mycket just nu, och den träningen gör vi mest på den sidan av stan som båda hundklubbarna inte är på.

Men Mide älskar agility, så när hon har en vilodag från fysträningen, eller om vi har ett löppass inplanerat, brukar jag se till att ta mig till en agilityplan. Lilla Loke tycker också väldigt mycket om agility, så även för hans skull tar jag mig dit. Han verkar dock ha fått det lite svårt med större folkmängder så vi tränar mest på udda tider när vi kan vara själva. Det är inget fel på glädjen hos honom i folkmassor, men han blir lite förvirrad, och eftersom han inte hör så bra blir det svårt att kommunicera. Lilla Loke, det är inte helt lätt för någon av oss att han börjar bli gammal ❤

Än finns det kvar bus och livsglädje i ögonen ❤

Knäppdjuret herself.

Nöjd agilityvovve.
Vi har fortfarande långt kvar, men en form börjar anas på henne – trots fluffpälsen.

 

Sena kvällsträningar

Både igår och idag har det fått bli sena kvällsträningar, det är så väldigt varmt på dagen. Misstänker att det kommer bli många fler sena kvällar den här sommaren, vilket är helt okej med mig – min favorittid på dygnet är definitivt kvällen och skymningen.

En dag efter MTB-Vättern blev jag superdäckad i influensa eller liknande, två veckor tog det innan jag började bli mig själv igen. Men hostan och tröttheten är fortfarande kvar. Som tur är har jag kunnat simma Mide en hel del ändå, inte helt optimalt men bättre än ingen träning alls för henne. Den här veckan börjar det kännas bättre dock, nu hostar jag inte längre sönder halsen och lungorna på nätterna…

Igår blev det en 5,5km dw-runda för Mide vid torpet, inte så mycket i tyngd ännu dock. Mide tyckte nog det var himla roligt för hon pinnade på som bara den; märks verkligen att hon är en hund som behöver få jobba fysiskt. Efter det gick vi till sjön och simmade 30min, vilket blev 1km enligt klockan. Simningen har verkligen gått fort framåt den här säsongen – så kul! Till sist gick vi 9km i skogen för att Loke även skulle få rusa av sig, Mide rusade förstås även hon.

Idag blev det lite agility för dårarna. Loke sprang en bana på runt 15 hinder, med bommar på marken förstås, men sedan verkade han bli lite trött. Vet inte om det är hjärtat eller bara gårdagens påhitt som satt kvar. Niara var riktigt duktig, hon är så himla häftig; tar stort ansvar för träningen och är supernoga samtidigt som hon öser för fullt. Mide blir smått tokig när hon ser Niara köra så när det var dags för hennes tur var hon fullkomligen galen. Märks att hon börjar orka mer och mer dock.

Efter agility tog vi en promenad på 1h45min så dårarna fick ösa ur sig ännu mer energi, väldigt välbehövligt för både Niara och Mide. Loke gick dock på halvfart, busade en hel del men lite mindre än vanligt. Hoppas att det bara är något tillfälligt.

Till sist tog Mide och jag en kort löprunda, med betoning på kort – bara 2km. Men det är mer än vad jag sprungit på en hel månad, helt smärtfritt var det inte för lungorna men det gick över förväntan. Mide var dock helt galen, jösses. Hon satte av i 3:20-tempo och försökte febrilt dra mig framåt och få mig att hänga på. Vi kompromissade om 4:20 istället och en gång kopplade jag loss henne så jag kunde jogga och hosta lite. Fina skrutthund ❤

Dårarna på dagens promenad. Det ser lite brutalt ut kanske men de är så fina med varandra, speciellt Niara har blivit mycket bättre på det där med vett och etikett.

Stordåren ❤

Adventure Awaits

Kling och Klang

Kling och Klang. B1 och B2. Stjärtbarnen. BFF’sen.

De går under många olika smeknamn de två, Niara och Mide. Aldrig hade jag trott att Mide skulle uppskatta att ha så stort utbyte av en annan hund, hon har aldrig visat det intresset eller ens verkat ha ett behov av något sånt. Hon accepterar andra hundar, vissa mer och andra lite mindre. Mucka gräl gör hon inte, men att skaffa kompisar är inte hennes högsta prioritet här i livet.

Allt som behövdes var visst en lika tokig individ som henne själv, för numer har Mide en BFF. Och de är så söta. Och bångstyriga. Och lär varandra hyss. Och har halvt sönder inredningen inomhus när de röjer.

Vardagsbilder från juni

Silhuetter

Viltspår och mtb

Idag blev det viltspår och en kort mtb-runda för Mide, perfekt för den lilla svarta som hade vilodag igår och hade energi sprutandes ur öronen idag. Valpen fick hänga med också, och förstås Loke. De börjar bli en fin trio att ha med ut.

Cyklade bara 6 km, men det är alldeles lagom för Mide i dagsläget. Det är ingen mening med att stressa fram längre sträckor, det tar tid att bygga muskler och uthållighet. Jag vill dessutom inte köra så att hon blir trött/påverkad, för då är risken att den där tveksamheten hon hade när hon var sjuk kommer fram. Och det vill jag inte, blir hon tveksam i ett trixigt parti är risken att både hon och jag trillar och slår oss.

Spåret blev idag ett viltspår, hjort tror jag det var. Inget blod, som vanligt. 570 meter bara och inte så lång liggtis, men som sagt, lagom såhär i början. Vi tar ett par spår och checkar läget. Längden och liggtiden är inga problem i vanliga fall så det är jag inte orolig över. Ett öppenspår är inte mycket längre heller. Det blev upptagsruta, blåsigt fält, två stora och djupa bäckar, lite återgångar och annat smått och gott.

Hon var superduktig! Förstod redan när jag tog ur henne ur bilen att det var spår på gång. Inga problem i rutan, inget bakspår. Mitt i kärnan. Fick nästan hela linan att jobba på dessutom. Väldigt fint arbete på fältet trots blåsten. Väldigt högt tempo dock. Fortsätter hon såhär borde vi kunna starta öppenklassen snart; om vi kan hitta någon domare som är villig förstås.

Totalt 2,5h promenad blev det också, fantastiskt väder med helblå himmel. Känns helt fel att åka hemåt efteråt då, vill vara ute hela tiden. Men det bästa av allt var att Mide var glad hela tiden idag, hon är verkligen tillbaka. Efter ett helt år med tråkigheter börjar jag känna igen henne, hon känns så pass frisk och bra att jag inte kan låta bli att tänka på valpar. Min Mide ❤

Stukad fot

Eftersom Mide har känts så fin hela tiden ändå sedan hon började med vitamin B-tillskotten, bestämde jag mig för att testa lite canicross med Mide förra söndagen. Dagarna innan hade jag dessutom bestämt mig för att testa en motionsklass i barmarksdrag den 20:e maj, som ett lagom, roligt mål.

Rundan vi sprang var superkort, två km varav första lös och sedan andra i drag. Syftet var inte någon regelrätt träning utan bara kolla av Mide och hennes självförtroende. Se var vi ligger, hur många steg vi eventuellt gått bakåt och vad som behöver förbättras.

Såhär i efterhand hade jag inte behövt oroa mig för Mide. Inte ett dugg.

Mide blev överlycklig när hon insåg att vi skulle springa och satte av som en idiot, vrålandes för fulla muggar. Vilket gick finfint när hon var lös. Det gick dock mindre bra när jag kopplade fast henne i mig. Hunden kutar iväg i 4:00min/km med mig hängandes som en vante efter. På småstigar med hala, blöta stenar. Det tog bara någon minut innan jag föll handlöst.

Nu hann jag springa färdigt, spendera ett par timmar vid agilitybanan, gå en promenad off-road och vänta till nästa dag innan jag tyckte foten krånglade lite. Kollade och såg då att ankeln var dubbelt så stor. Inte riktigt vad jag har tid med nu.

En vecka har jag vilat från löpningen nu, men det är fortfarande lite svullet. Skittråkigt.

Har försökt hålla igång Mide ändå, med mycket off-road, backträning, mtb, DW och annat. Men läker min fot såhär sakta lär det inte bli några supertider på dragtävlingen.

Från en DW-runda vid torpet, hon var väldigt pigg och låg före hela tiden.

Idag fick det bli vila, egentligen helvila men jag och Mide och hängde på när valpen skulle spåra lite. Bara ett kort spår här också, för att kolla hur det såg ut och om hon backat något. Vi skulle ju ha tävlat i bruksspår i höstas, men jag blev sjuk samtidigt som tävlingen var. Och efter det blev Mide bara sämre. Så hon fick ett kort appellspår, med lite andra spårapporter eftersom valpen någon ätit upp våra vanliga träapporter…

Precis som med löpningen var Mide överlycklig över att få spåra. Hon är så rolig, jag blir verkligen glad över att se henne! Spåret gick finfint, hon höll sig i kärnan och markerade alla apporter. Lite övertaggad i början bara. Och hon är så söt i vinklarna, hon har järnkoll men bara måste dubbelkolla och ringa lite. Men taxdomare kommer vi hålla oss långt ifrån 😉