Äppelträdet

Fotoförsök i solnedgången

Något jag alltid velat fota är hundarna i ett fält vid solnedgången, en sådan där varm solnedgång med många puffiga moln som ljuset studsar mot. Nu blev solnedgången lite av en flopp för fel moln drog in, fältet var inte heller helt vad jag önskat. Och hundarna tjurade och bråkade. Valpen förstod inte alls varför hon inte fick dra långa repor på åkern, Loke förstod inte varför vi stod stilla på en grusväg och blev förvirrad, Mide skötte sig finfint dock – men det där med svart hund och motljus… Att inspirationen uteblev helt hjälpte inte till förstås.

Ett par bilder blev det dock. Förhoppningsvis får jag till alla förhållanden vid ett annat tillfälle och kan testa igen.

Lilldåren.

Flocken Normal. De ville inte alls posera här, men eftersom det är så sällan jag tar bilder på alla tre samlade lägger jag upp den här ändå.

Speciellt Loke gör sig himla bra med solnedgångar, tycker jag. Hans färger passar toppen.

Efter försöken till gruppfoton, och innan dess försöken till individuella porträtt, gav jag upp helt och försökte fota utan hund. Det där med naturbilder behöver jag träna mer på, men jag gillar verkligen ljuset.

Agilityträning

Något vi inte pysslar med alltför mycket med just nu är agility, någon gång i veckan blir det men inte mer än så. Anledningen är helt enkelt att vi fystränar väldigt mycket just nu, och den träningen gör vi mest på den sidan av stan som båda hundklubbarna inte är på.

Men Mide älskar agility, så när hon har en vilodag från fysträningen, eller om vi har ett löppass inplanerat, brukar jag se till att ta mig till en agilityplan. Lilla Loke tycker också väldigt mycket om agility, så även för hans skull tar jag mig dit. Han verkar dock ha fått det lite svårt med större folkmängder så vi tränar mest på udda tider när vi kan vara själva. Det är inget fel på glädjen hos honom i folkmassor, men han blir lite förvirrad, och eftersom han inte hör så bra blir det svårt att kommunicera. Lilla Loke, det är inte helt lätt för någon av oss att han börjar bli gammal ❤

Än finns det kvar bus och livsglädje i ögonen ❤

Knäppdjuret herself.

Nöjd agilityvovve.
Vi har fortfarande långt kvar, men en form börjar anas på henne – trots fluffpälsen.

 

Sena kvällsträningar

Både igår och idag har det fått bli sena kvällsträningar, det är så väldigt varmt på dagen. Misstänker att det kommer bli många fler sena kvällar den här sommaren, vilket är helt okej med mig – min favorittid på dygnet är definitivt kvällen och skymningen.

En dag efter MTB-Vättern blev jag superdäckad i influensa eller liknande, två veckor tog det innan jag började bli mig själv igen. Men hostan och tröttheten är fortfarande kvar. Som tur är har jag kunnat simma Mide en hel del ändå, inte helt optimalt men bättre än ingen träning alls för henne. Den här veckan börjar det kännas bättre dock, nu hostar jag inte längre sönder halsen och lungorna på nätterna…

Igår blev det en 5,5km dw-runda för Mide vid torpet, inte så mycket i tyngd ännu dock. Mide tyckte nog det var himla roligt för hon pinnade på som bara den; märks verkligen att hon är en hund som behöver få jobba fysiskt. Efter det gick vi till sjön och simmade 30min, vilket blev 1km enligt klockan. Simningen har verkligen gått fort framåt den här säsongen – så kul! Till sist gick vi 9km i skogen för att Loke även skulle få rusa av sig, Mide rusade förstås även hon.

Idag blev det lite agility för dårarna. Loke sprang en bana på runt 15 hinder, med bommar på marken förstås, men sedan verkade han bli lite trött. Vet inte om det är hjärtat eller bara gårdagens påhitt som satt kvar. Niara var riktigt duktig, hon är så himla häftig; tar stort ansvar för träningen och är supernoga samtidigt som hon öser för fullt. Mide blir smått tokig när hon ser Niara köra så när det var dags för hennes tur var hon fullkomligen galen. Märks att hon börjar orka mer och mer dock.

Efter agility tog vi en promenad på 1h45min så dårarna fick ösa ur sig ännu mer energi, väldigt välbehövligt för både Niara och Mide. Loke gick dock på halvfart, busade en hel del men lite mindre än vanligt. Hoppas att det bara är något tillfälligt.

Till sist tog Mide och jag en kort löprunda, med betoning på kort – bara 2km. Men det är mer än vad jag sprungit på en hel månad, helt smärtfritt var det inte för lungorna men det gick över förväntan. Mide var dock helt galen, jösses. Hon satte av i 3:20-tempo och försökte febrilt dra mig framåt och få mig att hänga på. Vi kompromissade om 4:20 istället och en gång kopplade jag loss henne så jag kunde jogga och hosta lite. Fina skrutthund ❤

Dårarna på dagens promenad. Det ser lite brutalt ut kanske men de är så fina med varandra, speciellt Niara har blivit mycket bättre på det där med vett och etikett.

Stordåren ❤

Vardagsbilder från juni

Brun vår

Statusen hos flocken Normal

Det blir inte så många uppdateringar om läget hos flocken just nu, främst för att det har hänt så mycket på väldigt kort tid. Och så har energin inte funnits riktigt, det har varit veterinärbesök mer eller mindre varje vecka den senaste tiden.

Men nu ser det ut som att det börjar bli en lite lugnare period, nästa vecka har vi inga veterinärbesök alls! Om inget oväntat händer förstås, ska inte ropa hej än…

LOKE:
Lilla krutgubben lämnades in för att göra en munsanering och koll/röntgen av en trasig hörntand. Tror timmarna innan jag fick hämta honom var bland de värsta jag varit om, att hela tiden vänta på ett samtal och få hör att han inte klarat sig. Fy, det var hemskt. Jag hoppas att han klarar sig från framtida sövningar nu.

Som tur var hade allt gått toppen, han hade gått som en klocka, somnat och vaknat precis som han skulle. När jag hämtade honom var han väldigt pigg och ville genast ut genom ytterdörren och hem. Lite ynklig och pipig var han dock, men det är inget ovanligt efter en narkos. Och den trasiga tanden får vara kvar! Den sitter hårt och är inte trasig in till pulpan. Vilket innebär att han inte behöver sövas igen för extraktion.

Däremot har han efter narkosen inte känts helt hundra. Han är fortfarande superpigg och busig, leker med sina kottar och skäller på leksakslådan under kvällarna. Går till ytterdörren så fort han ser att jag tar på mig hundkläderna. Men på promenaderna tokrusar han inte lika mycket, han har haft en promenad där han känts helt normal. Lite hostig var han dessutom häromnatten, men det är svårt att veta vad det beror på när det bara är en engångsföreteelse.

Det riktigt tråkiga är att han har svimmat, fyra gånger på mindre än en vecka. Första gången var fyra dagar efter narkosen, vilket gör det väldigt svårt att veta om det finns någon koppling. Varje svimning har skett i samband med morgonkissen, men han visar inga tecken innan eller förändringar efteråt. Allt som allt handlar det om någon minut han är lite borta/lealös. Veterinären verkar inte ha några svar på varför det sker. Ny undersökning med EKG och ultraljud gjordes men det fanns inga förändringar, utan såg snarare bra ut med tanke på hans kondition. Peppar peppar, så har han inte svimmat på några dagar nu och jag hoppas det håller sig så.

MIDE:
Efter många om och men hittades till slut en minimal brist på folsyra hos henne, det ligger tydligen inom normalspannet men på absolut lägsta gränsen. Hos hund testas både vitamin B9 och B12, det sistnämnda såg bra ut, likaså hennes alla andra värden. Varför hon har folsyrabrist vet vi inte, hon visar inte heller de klassiska symptomen som mag- och tarmproblem. Men det är lite typiskt mina hundar, aldrig visa några ordentliga symptom…

Det verkade lite tveksamt på veterinären om det verkligen var folsyrabrist som ställde till det så för Mide, men eftersom det i sällsynta fall kan visa sig som trötthet är hon nu satt på en 90 dagar lång kur med vitamin B9-tillskott. För säkerhets skull får hon även B12, men bara i fyra veckor, ett eventuellt överskott kommer ut med urinen.

Skulle det här inte hjälpa, en förbättring ska ses redan inom ett par veckor, är nästa steg att ultraljuda buken och röntga ryggen för att se om det kan vara smärtinducerat. Vilket inte är så troligt då hon fick en kur med Rimadyl vid furunkulosen, men jag märkte ingen skillnad alls på henne.

Det har nu gått exakt två veckor av kuren och jag tycker faktiskt det är stor skillnad på henne! Känns helt otroligt, men hela senaste veckan har hon varit glad och haft ett helt annat uttryck. Tokrusat något galet på promenaderna, busar jättemycket inomhus och när vi småtränat har hon nästan fått överslag av lycka.

Än har jag inte testat något riktigt träningspass, varken mentalt eller fysiskt. Har inte riktigt vågat. Det känns så fantastiskt att hon är så glad att jag inte vill spräcka bubblan och förstöra det genom att börja träna. Jag vill inte att det bara ska vara en illusion att hon är på väg att bli sig själv igen. Men jag har lovat henne att den här veckan eller nästa ska hon få börja igen, innan hon river huset eller skäller tills någon blir döv.

Om hon fortsätter att vara såhär glad och svara så pass bra på vitamintillskottet hoppas jag att vi kan komma på banan igen under året och kanske, kanske börja tävla lite. Jag tar förstås inget för givet, utan det blir som en bonus, men det känns helt fantastiskt att vi faktiskt förmodligen har en framtid tillsammans igen.

Det vore så kul att börja spåra igen, testa att gå mot viltspårschampionatet, kika lite på motionsklasser i barmarksdrag och till hösten kanske en brukskurs och appellstart? Den nya lydnaden? Men framförallt ska vi mysa tillsammans, på våra äventyr (kanske ut och tälta?) och bara vara ❤

Är samtidigt så oändligt tacksam över all stöttning från min mor, det är slitsamt med sjuka djur i vardagen Och det är inte särskilt billigt. Speciellt inte när det är så diffusa saker som Mides lojhet, där det mest varit min magkänsla som sagt att något varit tokigt. När jag inte nöjt mig med förklaringar som ålder, löp, att ge henne vila eller liknande utan propsar på nya undersökningar och fler tester.

Men så lönade det sig också. Det var något som inte stämde. Är också tacksam över veterinären som till slut tog mig och min oro på allvar. Veterinären nämnde dessutom att det var något kontroversiellt att skriva ut vitamintillskott till henne när hon inte visade tydliga symptom. Tänk om vi hamnat hos någon som inte förstod mig och Mide.

Och så lite vardagsbilder från den här tiden för att balansera det lite…

Valpen går alldeles sönder så fort hon får på sig sele, precis som Mide gjorde när hon var liten.

Några få blommor har lyckats ta sig fram på tomten, men de flesta försvinner illa kvickt när hundarna drar fram. Krokusarna är ett minne blott, tack för det valpis!

Skitiga hundar innebär vår! Vi har promenerat väldigt mycket senaste tiden minst 2-3h per dag, vilket Loke är väldigt nöjd med.

Mide har flera gånger hittat och hämtat klövar när vi varit ute och utforskat skogen vid torpet. *Nöjd Mide*

Växterna börjar sakta men säkert komma till liv igen.

Jag började ju öka Mides giva då jag inte stod ut med att banta henne, och det har faktiskt hjälpt! Trots att vi inte har tränat någon fys alls har hon gått ner och är väldigt fin i hullet. Hon får runt 250-300g MUSH nu, vilket är helt normalt och vad hon brukade få förut.

Valpen har blivit introducerad för vatten utomhus och hämta pinnar i vattenkanten. Hon älskar det! Men förstår ännu inte riktigt att hon måste hålla koll på var pinnarna landar i vattnet, hon tar liksom första bästa grej hon ser eller sticker upp. Det gör att hon ibland kommer tillbaka med gamla horn som legat i vattenbotten, den där valpen…

Tussilago i mängder har vi sett.

Eftersom Mides dos inte är likadan för varje dag har hon fått en egen dosett. Tyvärr rosa eftersom det bara fanns blå också, Loke har den blåa och jag vill inte råka ge hjärtmedicin till Mide. Tycker det fungerar supersmidigt med dosetter!

Vi har börjat hänga vid torpet allt mer, hundarna uppskattar det verkligen. Perfekt sysselsättning de dagar Loke svimmar dessutom då jag inte vågar gå våra längre rundor. Vi hänger vid torpet istället då och går lite kortare, skönt att vara nära bilen/stan dessutom om det skulle hända honom något mer.

Lokes favoritplats inne i torpet, i soffan där han har koll på allt som händer.

Valpen har börjat lära sig vad tomthäng innebär. Men hon är inte så smart än när det gäller att hänga på Lokes axel, för att se om han lämnar något i sin skål. Mide har dock järnkoll på Loke i bakgrunden som får frukost.

Vi har haft några helt fantastiska dagar med klarblå himmel och över 15 grader. Nu till helgen lovades det 19 grader och sol först, men det är ändrat till runt tio och gråa moln.

Valpen hängde med och lämnade bilen hos verkstaden för reparation, hon förstod dock inte riktigt vad som hände. Hon är en liten förvirrad skrutt emellanåt ❤ Men så är det när man inte lärt sig världen än. Och Mide är så fantastiskt duktig och axlar rollen som trygg läromästare något fenomenalt – hon hade blivit en så bra mamma ❤ De leker dessutom med varandra konstant om dagarna.

Lugna dagar i skogen har det blivit många av, det har vi alla behövt för att orka med alla sjukligheter senaste tiden.

 

Loke 13 år

Tokiga Loke har gått och blivit tonåring, hela 13 år fyllde han igår. En klyscha, men – var tar tiden vägen?! Svårt att tänka att vi en gång inte haft hund alls, fast då hade vi visserligen ett gäng katter och innan dess fiskar. Så helt tomt har det nästan inte varit. Men han är allt speciell den där Lokekillen ❤

Eftersom vädret har varit så fantastiskt fint de senaste dagarna, har jag passat på och låtit honom få göra alla roliga saker han vet. Förutom agility, hindren är inte ute än, men snart så. Hans kondition har dock inte varit på topp senaste veckan så han har fått ta det lite lugnt, men idag var han sig lik så förhoppningsvis var det bara tillfälligt. Veterinären har förstås fått titta på hjärtat igen men inget tokigt sågs på varken EKG’t eller ultraljudet. Efter en diskussion med sina kollegor hoppas jag dock att veterinären har lite mer svar, eller iaf information.

Igår fick födelsedagsbarnet iaf vara ute nästan hela eftermiddagen och kvällen, och jag tror verkligen han njöt för fullt. Mide och jag också förstås. Det blåste en del, men det var varma vindar så det gjorde inte så mycket. Ser fram emot fler sådana dagar i vår, verkligen vad jag behövde. Inget är som egentid tillsammans med hundarna ute i det fria.

Vi började med att gå till favoritsjön för lite fika och tystnad.

Mide vet precis var vi brukar sitta.

Loke var på väldigt busigt humör igår ❤

Någon är superljus i färgen, vilket brukar innebära att hon när som ska börja fälla. Som tur är går det att ha öppna fönster inomhus numer, det blir en himla massa tussar i hörnen när hon drar igång…

Fina sjön. Men det dröjer nog ett par månader innan vi kan börja simma igen, inte ens Mide var sugen på att simma ett par varv nu.

Mide undrar varför hon inte fick en egen macka att fika på…

Var så varmt att tom Loke gick ner och drack lite. Vilken dag som helst nu ska jag börja raka ner honom, kommer att bli så skönt för oss båda!

Efter fikat gick vi längs med sjön och utforskade lite mer, och vi hittade ett nytt mysigt ställe.

Sedan fortsatte vi uppåt genom skogen.

Sedan ville Mide vara med på bild, och det fick hon. Och jag är så himla glad över dessa bilder, de är inte fantastiska rent tekniskt sett men hon ser så pigg ut! Hennes glimt i ögat är verkligen tillbaka, verkar som att medicinen hjälper. Mide är tillbaka.

Tror inte jag fick en enda dålig bild på Loke, han älskar verkligen att vara i skogen vid torpet.

Mide brukar få köra fjärren på stubbar och andra små saker eftersom hon har en tendens att flytta runt tassarna annars. Hon är så himla söt när hon lägger sig på små stubbar ❤

Sedan fortsatte vi lite till. Jag älskar verkligen att traska runt där. Det är helt otroligt egentligen; jag kan gå precis var jag vill, stanna var jag vill, gå hur länge jag vill utan att träffa en enda människa eller gå på en led. Det är verkligen frihet för mig, att inte vara bunden till något eller någon. Jag kan bestämma vad jag vill göra helt själv.

Tonåringen!

Ibland följde vi viltstigar som vi såg, alltid lika spännande att se vart de tar vägen.

Står och funderar på vilken väg som är bäst att ta sig fram på.

Han hittade förstås en lämplig väg, det gör han alltid, terränggående som han är.

Tillbaka vid första fikastället för att se om hundarna ville svalka sig lite.

Vilket Mide ville, förstås.

Hon är definitivt tillbaka, min knäppMide.

Nästan tillbaka stötte vi på en kopparödla som låg och solade på vägen, men den rörde sig inte en millimeter så den var nog inte helt vaken.

Efter promenaden var vi alla hungriga så jag tände grillen och lade på några sojakorvar. Smakade himla bra!

Av någon anledning är Loke helt tokig i sojakorv, han kan annars vara rätt kinkig med mat. Men så fort grillen tänds på vet han vad som gäller och sätter sig och väntar.

Vi gjorde inte så mycket vid torpet, jag satt på farstun och slappade och hundarna likaså. De är så duktiga på att vara därute, håller sig på tomten och pysslar med lite olika saker eller bara vilar.

När jag försökte fota Loke i kvällssolen kom Mide och lade sig på mig och släppte leksaken rakt på mig och tyckte jag borde kasta den istället. Japp, hon är definitivt tillbaka ❤ Mitt huvud till höger och Mides till vänster.

Berger ❤

Framåt solnedgången gick vi en kort sväng, mest bara för att det finns ett fantastiskt ställe att vara på då nästan alldeles intill torpet.

Sedan åkte vi hemåt, efter nästan sex timmar ute. Trots det kändes det väldigt vemodigt och jag längtar redan ut. På fälten intill torpet såg jag tranparet som flög över huvudet på mig häromveckan. Vet inte om det är samma som förra årets, men det brukar alltid gå två tranor just där, lite kul att se mönster hos viltlivet och kunna följa dem. Bakom är första hjortarna, de syns alltid förstås.

Lite vår

Tre timmar vid mina absoluta favoritställen i favoritskogen. Fantastiskt ljus och vårspralliga hundar. Mycket mer behövs inte för att göra mig lycklig. Vid sådana stunder älskar jag verkligen livet ❤

Försök till porträtt

Häromveckan fick jag för mig att försöka fota lite porträtt på båda barnen hundarna tillsammans, jag har så få sådana bilder. Ljuset var dessutom väldigt trevligt, även om allt annat var brunt och tråkigt. Är inte alls nöjd med redigeringen dock, har tappat räkningen på hur många gånger jag börjat om på nytt. För att inte tala om antalet tekoppar som gått åt.

Båda hundarna var på strålande fotohumör så det är lite synd att det inte blev några finare bilder. Men glada hundar på bild är inte så dumt det heller, när det väl kommer till kritan.

De är så himla söta tillsammans ❤