Agilitytävling x 3

(Varning för wall of text! Men det är för min skull mest 🙂 )

Bara några dagar innan Kanonsabotören var vi iväg till Catharinas agilitycenter och körde blåbärsklassen. Det var en snäll bana med bara tunnlar och hopphinder, det var dessutom inte en lång bana heller. Mitt mål var att få till en bra känsla och se till att kontakten fanns där, men det lyckades vi inte riktigt med. Känslan efteråt var mer eller mindre hemsk, Mide ville inte kampa eller leka (!) innan start, hon var supersvår att få kontakt med. I starten kändes det som om att jag mest fick stå och tjata på henne att hon skulle sätta sig, och till andra hindret halkade jag dessutom. Kändes mest kaotiskt och inte alls roligt.

Trots känslan så såg det ändå fint ut 🙂

Efter den tävlingen började jag fundera lite på varför det kändes så dåligt och vad jag kan göra för att ändra på det. Det största uppenbara problemet var ju starten och precis innan. I starten ska vi ha en positiv känsla där kontakten kommer automatiskt och Mide ska verkligen inte behöva känna det som att jag tjatar på henne. Mide är ju en såndär som tycker om att klura på saker själv och inte gillar när jag säger vad hon ska göra, så jag började spåna lite på en idé om att shejpa in starten. Starten är ju precis som vilket annat moment/trick som helst egentligen, och då borde det ju gå att träna in som vilket annat moment/trick.

Eftersom jag bara hade en dag mellan tävlingen och Kanonsabotören så hade jag inga förhoppningar om att hinna träna in frivilliga starter så jättemycket. Men jag började lite smått redan på kvällen efter blåbärsklassen, tog ett rustahinder, lite korvbitar och klickern och sen provade jag lite. Mide snappade upp väldigt fort vad jag ville av henne, jag hade inga egentliga kriterier eftersom jag inte visste hur hon skulle reagera. Men efter bara ett par klickningar hade hon förstått att hon var tvungen att sätta sig framför hindret innan hon kunde hoppa hindret.

Hann träna en gång till innan Kanonsabotören och så hann vi prova lite på framhoppningen i åtvid, båda gångerna kändes det som om att hon hade greppat konceptet. Målet för loppet på Kanonsabotören var att vi skulle ha en bra start, hoppa några hinder och sen gå ut och belöna. Hade med mig klicker, boll och godis in 😉 Det var väldigt trångt vid starten, plus att det var galet varmt så hon var lite seg och berör av de andra hundarna. Men hon tog godis och lekte, inte som vanligt, men ändå mycket bättre än blåbärsklassen några dagar innan. Hon var med mig in på planen och när vi ställde oss framför första hindret väntade jag ut henne, och bästa Mide gör ett frivilligt sättande! Trots att vi knappt har tränat på det alls så föstår hon vad jag vill. Så då blev det klick och korv! Sen körde vi två hopphinder, en lång tunnel, ett hopphinder och sen vände vi till det sista hindret, men då såg Mide lite förvirrad ut, -Vaah…? sa hon typ.

Mide tyckte det var väldigt skoj på Kanonsabotören, speciellt roligt var det att sitta och titta på grannarna 🙂

Efter Kanonsabotören var det Slottshoppet i Uppsala, även där var hon anmäld till ett hopplopp. Även där hade jag samma mål som på Kanonsabotören, vi skulle få till en bra känsla och start. Själva banan tycker jag var en konstig etta, den var inte svår, men det var konstiga vinklar och hindrena stod konstigt till (vilket jag tror Ann-Sofie kan hålla med mig om 😉 ). Även i Uppsala var det galet varmt så jag var lite orolig över att hon skulle bli påverkad av det och de andra hundarna. Men när vi började väma upp var hon väldigt pepp och lekte precis som vanligt, i väntan på vår start hade hon dragkamp med min arm 🙂 När vi gick in var hon med hel tiden och var superpepp. Väldigt roligt att känna! Kändes verkligen som att hon förstod att vi skulle göra något, men hon har inte riktigt förstått agility än dock. Känslan inne på banan var så bra att vi körde hela loppet. Men hon var mest förvirrad där, sprang och kollade på domaren, hörde när Ann-Sofie ropade och undrade vad det var för något (superbra träning dock!). Men hon tog hindrena fint. Nu när starten sitter så ska vi jobba på att få resten att fungera. Men hon är lite knepig att träna, ena passet verkar hon förstå precis vad jag menar, nästa pass är hon jätteförvirrad och tar inte hindrena trots att jag står en meter ifrån och pekar på hindret. Nåja, brick by brick 🙂

Som sagt, polletten har inte riktigt trillat ner än. Hon förstår att hon ska göra något, men vet inte riktigt vad så hon testar lite trick 😉

Även om vi fotfarande har väldigt mycket att jobba på så känns det ändå som att vi tar ett steg framåt för varje tävling, iaf de två senaste. Men det känns även helt okej att allt inte är perfekt eller att det tar lite extra lång tid för oss att utvecklas, vi har inte bråttom någonstans 🙂 Som en klok människa sa -Hon gör det inte för att vara dum, hon vet bara inte annat.

För mig är det dessutom mer värt att lufsa runt i skogen, och jag vågar nog påstå att vi äger rätt hårt på det 😉

2 tankar på “Agilitytävling x 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s