I utkast har jag ungefär 70 inlägg liggandes, det här är ett av dem. Bättre sent än aldrig…? Jag får en del frågor om hur det gick till (framförallt simdelen och hur jag tränat, men det får bli ett eget inlägg), och jag gillar att kunna titta tillbaka på saker jag gjort med hundarna. Så det är på tiden att jag tar mig i kragen och skriver något. Speciellt det här vill jag kunna titta tillbaka på, för jösses, det var urhäftigt och fantastiskt roligt! Allt från träningen innan, att packa allt och varenda liten mutter till cykeln, spana in området dagen innan, uppladdningen under morgonen till att stå på bryggan och höra klockan räknas ned 5-4-3-2-1-kör!. Häftig känsla, som sagt.
Men att ta det från början, är väl en bra början. Själva träningen inför tävlingen blev av varierande karaktär, mycket som hände under våren och sommaren vilket tog både tid och energi. Det var svårt att få till ett helhetskoncept. Momentträning fick vi dock till i mängder, vilket kändes som prio ett, även om jag var väldigt nervös över att göra bort mig helt och inte ens orka genomföra loppet.
Tack och lov är Mide en fullkomligt exemplarisk hund i allt jag hittar på, hon snappar upp allt väldans fort och hänger med på allt. Det var alltså inte särskilt svårt att lära henne det jag tyckte var nödvändigt (och inte nödvändigt). Himla tur att jag har henne i mitt team, synd för henne att behöva dras med ett ankare dock 😉
Mycket pysslande dagarna innan. All utrustning trimmades till, det trasiga fixades, extra verktyg och tillbehör packades och så vidare. Det jag inte hann var att fixa framhjulet på cykeln, det glappar en aning, ”konmuttern” (ingen aning om vad det heter egentligen) har ett litet jack och skulle behöva bytas.
Lilleman hjälpte mig packa alla tävlingskläder och övrigt jag kunde komma att behöva ❤ Han fick dock stanna hemma eftersom vädret skulle bli ösregn.
Mina föräldrar, mina ständiga supporters, ville följa med och titta, trots att spöregn utlovades precis hela dagen. Förutom hjälp med markservice så innebar det även husvagn istället för hotell (eftersom husvagnen behöver BE-körkort), är hundarna med föredrar jag husvagn framför hotell. Vi åkte upp dagen innan och övernattade på en liten camping med långtidsliggare (väldigt lugnt alltså), nära tävlingsplatsen var det också så vi passade på att åka dit och kika lite. Jag hade ingen aning om vad som väntade, varken tävlings- eller miljömässigt, så det var skönt att kunna kika runt i lugn och ro.
Området var väl skyltat och det fanns markeringar överallt. Ett av mina största orosmoment var om jag skulle komma av banan och inte hitta tillbaka, men det var riktigt bra anordnat med skyltar, band och funktionärer utefter banan. Det gick inte att missa vart det gick någonstans. Simningen var vid bryggan (förstås), cyklingen till skogen i höger och löpningen till vänster på kartan.
Campingen låg precis intill en väldigt vacker sjö.
Tyvärr blev min uppladdning dagen innan eller under tävlingsdagens morgon inte helt optimal. Jag sov två timmar natten till tävlingsdagen, natten dessförinnan blev det också bara två timmar. Någon frukost fick jag knappt i mig heller, ett halvt äpple och en halv macka. Tur då att Mide är som en klocka och även helt obrydd om var hon är. Sova, äta och göra sina behov kan hon göra var som helst. Hon är allt bra den där hunden.
Mides frukost och belöning till efter loppet.
Jag är en sådan där som tycker att akademiska kvarten gärna får appliceras på allt, förutom när det gäller tävlingar och viktiga saker. Då vill jag gärna vara ute i inte bara god tid, utan i god tid till i god tid, alltså väldigt, väldigt tidigt. Så blev det även denna gång, tror vi var bland de första på plats. Mitt andra orosmoment var vädret, prognosen visade ösregn hela dagen, men det gjorde mig inget. Skulle ju ändå bli blöt vid första momentet, och hellre regn än 30+grader och sol. Utan det var vinden och eventuella vågor jag funderade på. Även om vi tränat en hel del i vatten var det bara en enda gång det var lite vågor, och det gör faktiskt rätt stor skillnad i öppet vatten. Men det såg lugnt ut på morgonen, ”bara” ösregn. Det innebar dock att stora kameran fick vara i bilen hela tiden, tyvärr. Men mina föräldrar fotade lite med lilla kameran.
Vädret lyckades pricka in precis den dagen tävlingen var. Inget regn på varken lördagen eller måndagen, utan allt på söndagen. Men ”regn” är nog inte helt rätt ord, det var översvämning på motorvägen i norrgående riktning.
Först på plats och först in med cykeln och de övriga grejerna. Jag var lite orolig över växlingsområdet och om det skulle vara trångt, men det var toppenbra gjort – stort och rymligt. Mide kan ju bli bitchig och skällig, speciellt när hon är upp i varv och fokuserad på arbete. Då vill hon inte bli störd.
Superfina pokaler till pallplatserna i både lag och individuellt.
Rätt vad det var drog allt igång. Samling, genomgång, anmälan, nummerlapp skulle fixas, halsband till hunden för tidtagning. Det gick i ett. Här var det himla skönt att kunna lämna över Mide till mina föräldrar och be dem värma upp henne och sedan hålla henne varm. Då kunde jag fokusera på mitt och förbereda så mycket som möjligt: memorera banorna (de riktigt rutinerade hade redan kört banorna dagen innan, det tänkte förstås inte jag på), fundera på om jag skulle ha sele under flytväst och sätta halsbandet där, fundera på om jag skulle simma med skor, och tusen andra tankar och funderingar jag hade. Till slut bestämde jag mig att försöka göra så likt som jag gjort på träning, om inte för Mides skull, så för min. Jag visste redan innan att det skulle bli en trialrun, få erfarenheter helt enkelt. Vi var inte där för att konkurrera, även om jag såklart hade lite önskemål och lite mer realistiska mål.
Mide redo för start! Sele under flytväst, för att slippa lägga tid på ett byte, brickan för tidtagningen på selen, koppel (som testats rigoröst innan för att se hur det betedde sig i vatten) i halsband för att vara smidig vid sidbyten i vatten och enkelt att ta av. Hunden var tvungen att ha koppel och flytväst, himla bra, i mitt tycke.
De individuella skulle gå först, och varje ekipage startade med en minuts mellanrum, vilket gjorde att jag kunde stryka ännu ett orosmoment – masstart. Det var bara lagen som startade samtidigt. Jag tror visserligen Mide hade fixat en masstart, men jag hade nog inte gjort det. Jag hade varit jättenervös över alla andra hundar och om de skulle ge sig på Mide. Som tur var slapp jag det, och det var lite tur i oturen att det inte blev något bergerlag, för nu blev simdelen perfekt. En minuts mellanrum, hoppa ner från en brygga och simma 200m i en triangel, tillbaka till bryggan och upp via en stege. Precis det vi hade tränat på.
Först ut till högra dunken, runt den och sedan till den vänstra, runt den och så in igen. Ingen risk att behöva krocka alltså.
Bryggan var dessutom stor, funktionärer såg till att forsla de tävlande fram och tillbaka. Allt var verkligen under kontroll från arrangörens sida. Sådant gillar jag, kontrollfreak som jag är.
De allra sista förberedelserna innan start. Bilden summerar väldigt väl hur vädret var. Min far är inte mesig när det gäller väder, snarare tvärtom. Han kan stå och skotta uppfarten i shorts och en jacka. Så när han har på sig full mundering och paraply, då regnar det inte bara uppifrån utan även från sidan och underifrån.
Här får jag nog erkänna att jag frös lite, precis innan start, inte skönt att gå runt utan skor heller. Något att tänka på till nästa gång och förbereda för bättre. Skorna hade jag ställt på bryggan för att snabbt kunna ta mig på dem efter simningen.
Innan jag hann tänka eller ens blinka var det vår tur och det var dags att hoppa ner i vattnet. Just då kändes det en aning tveksamt, men när jag satte mig ner och kände fötterna i vattnet försvann det helt. Det hjälpte även att höra nedräkningen, det fanns liksom inte utrymme för att backa ur då. En person vid namn Martin Bergström tog helt fenomenala bilder. Älskar dessa två väldigt mycket (även om det inte är så tjusigt med GoPro’n på huvudet).
Vi hade lite strul de första metrarna, men jag visste att just hoppa från brygga och snabbt komma i fas var det vi tränat minst på av alla moment. Helt enkelt för att jag inte haft så mycket tillgång till en optimal brygga. Vattnet var dock förvånansvärt varmt, och inga vågor. Väldigt behagligt, även om det kanske inte ser så ut. Men Mide imponerade väldigt på mig. Efter det första gick hon klockrent och tog alla kommandon vi tränat in. Låg superfint bredvid/före mig. Tittade bakåt en gång när en hund började ljuda, men annars fullt fokus på uppgiften och mig. Duktiga, duktiga hund! Regnet smattrade mot oss och vi hade ekipage framför och bakom och hon bara gör det hon ska. Stolt matte!
Det enda var att nummerskylten var lite stor/bred så jag gick emot den med armarna vid varje simtag, men det kopplade jag snabbt bort. Väl tillbaka vid bryggan fick vi vänta lite, ekipaget före, som vi kommit ifatt, hade en del strul och tog lång tid på sig. Jag vågade inte simma förbi heller, mina hundar har blivit tillräckligt bitna och jagade av andra hundar, så jag tog det säkra före det osäkra och saktade in. Väl vid bryggan var det en funktionär som hjälpte till att lyfta upp hunden om man önskade. Som sagt, himla genomtänkt arrangemang.
Mide och jag längst till vänster.
Upp från vattnet var det bara att ta sig så snabbt som möjligt till skorna, ta på sig dem och sedan vidare till cykeln och försöka komma iväg så snabbt som möjligt. Här insåg jag vad min största svaghet skulle komma att bli – att växla mellan de olika grenarna så fort. Det var dock det jag misstänkte redan innan, jag hade inte haft möjlighet att träna de tre grenarna samtidigt. Men det ska det bli ändring på till nästa gång, har redan sett ut bra rundor vid torpet där jag kan simma, cykla och springa i ett enda svep. Så fort det blir okej simtemperatur ger vi oss ut. Det längtar jag till!
Mide var något fantastiskt duktig. Jag misstänkte att hon skulle gilla det, men var lite orolig ändå. Tänk om hon inte alls skulle förstå grejen och jag skulle få peppa henne och dra oss båda framåt? Istället blev det tvärtom, hon peppade mig med sitt strålande glada humör och eviga svansviftande. Hon tyckte det var urballt. Simma! Cykla! Springa! Och tävla mot andra! Häftigaste hon varit med om, tror jag minsann. Hon vrålade, drog framåt och ville mer! Hela tiden mer!
Jag trodde Mide skulle leta efter mina föräldrar, hennes absoluta favoritperson är stormatte och kan bli så glad att hon tappar huvudet lite lätt när hon är med. Men det gjorde hon inte alls. Det var bara fokus på loppet och att hela tiden pressa sig och komma vidare. Fortare, snabbare, framåt. Den känslan borde alla som har hund få uppleva.
Vidare till cyklingen tog vi oss. Här var det himla tur att Mide var så pepp, mina armar kändes från simningen och jag var inte alls förberedd på att köra direkt utan någon vila. Även en himla tur att hon är så pass rutinerad i cyklingen att jag inte behöver säga något, det var inte helt enkelt att prata och andas samtidigt 😉
Till cyklingen hade jag tränat helt fel. Jag undviker att köra så fort jag bara kan, förutom vid få, kortare sträckor där vi gasar på. Syftet med dragträningen är inte att köra så fort som möjligt, det kan vi göra i vanliga mtb’n. Den här slingan var dock ren raksträcka, knappt några kurvor och bara platt. Tvärtemot de rundorna vi har här hemma, där är det backar, slingrigt, mycket rötter och väldigt stökigt. Så jag ändrade taktik helt, Mide blev dock lite förvånad när jag gasade på för fullt och skippade att låta henne dra. Det gick liksom emot allt vi gör vid draget (där jag sällan hjälper till).
Jag är dock väldigt nöjd med cykeldelen, tror vi lyckades köra om fem ekipage. Det trots att träningen innan var helt tvärtom, trots att jag knappt såg något för allt grus och allt regn som piskade mot ansiktet. Stundvis fick jag blunda helt och låta Mide styra. Bara en minut efter starten kom vi om första hunden. Hon är inte stor, men den där viljan är det banne mig inget fel på. Sedan blev vi omkörda av ett par också, en räserbeauceron (vinnaren) och en räservorsteh (tvåan) mot slutet (som vi höll rygg på en liten stund).
Det var som sagt lite blött… Jag såg ingenting verkligen. Tur att Mide är vädertålig och inte har något emot att bli blöt, hon sprang genom de djupa vattenpölarna som att de var ingenting.
Sista växlingen, mot löpningen. Mide superpepp och pigg.
Det är här, efter cyklingen, som jag blev väldigt besviken och missnöjd med mig själv. Löpningen fick jag inte till alls. Oavsett vad jag gjorde. Jag tror att jag helt enkelt tog slut. Fy, det var riktigt jobbigt. Mide gjorde sitt allra bästa att försöka dra och peppa mig. Men det var tvärstopp. Det gick inte att lyfta på fötterna. Jag har aldrig sprungit så dåligt. Försökte andas, dra ner på tempo för att försöka hitta något som kunde liknas vid flow, eller bara tänka på något annat. Men vi blev omsprungna, en efter en såg jag ekipagen komma och försvinna. Jag kunde inte ens ta rygg på någon. Mide, stackaren, blev bara mer och mer frustrerad och skällde och vrålade när alla sprang förbi. Hennes tävlingshorn är inte att leka med!
Efter simningen och cyklingen låg vi inte ens en minut efter trean, trots att jag inte var jättesnabb vid växlingarna. Efter löpningen slutade vi på en 12:e plats (5:e bästa kvinna) och tio minuter efter trean. Fy fan. Känns riktigt ruttet, även såhär ett halvår senare. En bitter eftersmak. Det var inte riktigt att jag inte orkade, att banan var jobbig. Jag sprang i varenda backe, upp och ner. Men jag kunde för tusan inte lyfta på fötterna! Och magen krampade och hade sig.
Kändes inte schysst mot Mide heller, hon slet och kämpade och jag lullade på som om vi var ute på söndagspromenad. Jag är liksom inte den som har problem med intervaller eller att öka tempot, utan tvärtom, jag har problem att hålla ett lugnare, stadigt tempo ett längre tag. Men inte ens på målsträckan kunde jag öka. Mina föräldrar gjorde dock ett tappert försök med busvisslingar och hejarop. Nu är Mide en väldigt tålig hund och klarar av att jag dippar, så hon var precis lika glad ända in i slutet som hon var i början. Älskade guldhund ❤
Tyvärr inga bilder efter loppet, jag sjönk ihop i en pöl efter att gett Mide sin belöning och berättat för henne ungefär hundra gånger vilken fantastisk hund hon varit. Mide var mest supernöjd med att få god belöning och undrade om hon inte kunde få köra igen. Sedan var det direkt till bilen så jag kunde ta på mig varma och torra kläder. Min far var snäll och tog vovven och varvade ner henne. Så det blev inte riktigt tillfälle för några efterbilder, även om jag såhär i efterhand hade velat ha några. Däremot har jag hela loppet och lite till på film, jag har satt ihop det men väljer, iaf för nu, att behålla det för mig själv. Kanske att jag gör något kort senare, jag vet inte, vissa minnen och stunder vill jag ha helt för mig själv.
Men oj vad jag är pepp på att köra igen! Då ska vi (hrm, *jag…) vara snabbare, starkare och använda den här erfarenheten till att vara mycket bättre förberedda. Triathlon med hund är bland det roligaste jag någonsin gjort med hund. Det är som en adrenalinkick man får på agilitybanan, bara det att den varar mycket längre. Rekommenderar det starkt! Det var dessutom alla möjliga med, allt från vanliga dödliga till unga, supervältränade som vanligtvis tränar drag med sina räserhundar.
Stort tack och en eloge till Agardhs Hundsport för ett väl genomfört och supertrevligt arrangemang! Och förstås ett stort tack till mina föräldrar som ställer upp och stöttar mina påhitt.
Kennel Aethlings 