Viltspår och mtb

Idag blev det viltspår och en kort mtb-runda för Mide, perfekt för den lilla svarta som hade vilodag igår och hade energi sprutandes ur öronen idag. Valpen fick hänga med också, och förstås Loke. De börjar bli en fin trio att ha med ut.

Cyklade bara 6 km, men det är alldeles lagom för Mide i dagsläget. Det är ingen mening med att stressa fram längre sträckor, det tar tid att bygga muskler och uthållighet. Jag vill dessutom inte köra så att hon blir trött/påverkad, för då är risken att den där tveksamheten hon hade när hon var sjuk kommer fram. Och det vill jag inte, blir hon tveksam i ett trixigt parti är risken att både hon och jag trillar och slår oss.

Spåret blev idag ett viltspår, hjort tror jag det var. Inget blod, som vanligt. 570 meter bara och inte så lång liggtis, men som sagt, lagom såhär i början. Vi tar ett par spår och checkar läget. Längden och liggtiden är inga problem i vanliga fall så det är jag inte orolig över. Ett öppenspår är inte mycket längre heller. Det blev upptagsruta, blåsigt fält, två stora och djupa bäckar, lite återgångar och annat smått och gott.

Hon var superduktig! Förstod redan när jag tog ur henne ur bilen att det var spår på gång. Inga problem i rutan, inget bakspår. Mitt i kärnan. Fick nästan hela linan att jobba på dessutom. Väldigt fint arbete på fältet trots blåsten. Väldigt högt tempo dock. Fortsätter hon såhär borde vi kunna starta öppenklassen snart; om vi kan hitta någon domare som är villig förstås.

Totalt 2,5h promenad blev det också, fantastiskt väder med helblå himmel. Känns helt fel att åka hemåt efteråt då, vill vara ute hela tiden. Men det bästa av allt var att Mide var glad hela tiden idag, hon är verkligen tillbaka. Efter ett helt år med tråkigheter börjar jag känna igen henne, hon känns så pass frisk och bra att jag inte kan låta bli att tänka på valpar. Min Mide ❤

Stukad fot

Eftersom Mide har känts så fin hela tiden ändå sedan hon började med vitamin B-tillskotten, bestämde jag mig för att testa lite canicross med Mide förra söndagen. Dagarna innan hade jag dessutom bestämt mig för att testa en motionsklass i barmarksdrag den 20:e maj, som ett lagom, roligt mål.

Rundan vi sprang var superkort, två km varav första lös och sedan andra i drag. Syftet var inte någon regelrätt träning utan bara kolla av Mide och hennes självförtroende. Se var vi ligger, hur många steg vi eventuellt gått bakåt och vad som behöver förbättras.

Såhär i efterhand hade jag inte behövt oroa mig för Mide. Inte ett dugg.

Mide blev överlycklig när hon insåg att vi skulle springa och satte av som en idiot, vrålandes för fulla muggar. Vilket gick finfint när hon var lös. Det gick dock mindre bra när jag kopplade fast henne i mig. Hunden kutar iväg i 4:00min/km med mig hängandes som en vante efter. På småstigar med hala, blöta stenar. Det tog bara någon minut innan jag föll handlöst.

Nu hann jag springa färdigt, spendera ett par timmar vid agilitybanan, gå en promenad off-road och vänta till nästa dag innan jag tyckte foten krånglade lite. Kollade och såg då att ankeln var dubbelt så stor. Inte riktigt vad jag har tid med nu.

En vecka har jag vilat från löpningen nu, men det är fortfarande lite svullet. Skittråkigt.

Har försökt hålla igång Mide ändå, med mycket off-road, backträning, mtb, DW och annat. Men läker min fot såhär sakta lär det inte bli några supertider på dragtävlingen.

Från en DW-runda vid torpet, hon var väldigt pigg och låg före hela tiden.

Idag fick det bli vila, egentligen helvila men jag och Mide och hängde på när valpen skulle spåra lite. Bara ett kort spår här också, för att kolla hur det såg ut och om hon backat något. Vi skulle ju ha tävlat i bruksspår i höstas, men jag blev sjuk samtidigt som tävlingen var. Och efter det blev Mide bara sämre. Så hon fick ett kort appellspår, med lite andra spårapporter eftersom valpen någon ätit upp våra vanliga träapporter…

Precis som med löpningen var Mide överlycklig över att få spåra. Hon är så rolig, jag blir verkligen glad över att se henne! Spåret gick finfint, hon höll sig i kärnan och markerade alla apporter. Lite övertaggad i början bara. Och hon är så söt i vinklarna, hon har järnkoll men bara måste dubbelkolla och ringa lite. Men taxdomare kommer vi hålla oss långt ifrån 😉

 

Vårdag på torpet

Nu i helgen spenderade vi en eftermiddag ute vid torpet, något annat gick inte att göra när det var strålande sol och 17 grader. Men först gick vi en runda, förstås. 2,5h blev det ungefär, inte någon lång (6,5km) dock eftersom vi gick nästan off-road hela tiden. Blir alltid extra glad av att gå därute, speciellt nu på våren när allt djur- och växtliv börjar synas alltmer. Trots att det bara är 15-20 min från stan finns det mängder att upptäcka – väldigt roligt!

Än är det kallt inne i torpet så det går inte att sova därute, iaf om man inte vill hålla en brasa igång hela tiden. Och det fungerar inte riktigt för en halvfrusen pappis. Om någon månad eller två hoppas jag att vi kan börja övernatta igen, det skulle nog Loke uppskatta väldigt. Som det är nu följer han inte med till bilen om han märker att vi börjar packa, han sätter sig på tomten istället och ser alldeles oförstående ut.

Mide är skendräktig just nu och tycker det är toppen att leta bo under husgrunden på torpet. Hon är så rolig, rätt vad det är kan man höra något som brökar och stökar inifrån/underifrån och lite senare kommer hon fram alldeles jordig och nöjd. Men det är okej, hon är inte manisk i sitt boletande så hon får hållas, säger jag till henne slutar hon och kommer alltid fram när jag ropar.

Vi brukar oftast börja med att gå över ett fält till sjön, Mide ska då alltid hoppa upp på den här stenen. Den lilla, lilla pricken ovanför Mides huvud är ormvråken som cirklar uppåt på varmluften. När den var tillräckligt högt kunde vi se den göra dykningar också. Vet inte om det finns flera rovfåglar i samma område, men vi brukar i princip alltid se någon.

Hon är så himla rolig att se nu när hon är glad igen, rullar sig och fjantar runt hela tiden.

Ett av de två tranparen vi sett flög rakt ovanför huvudet på oss.

Loke var glad och pigg men hade absolut inte tid för någon posering.

Glad och varm vovve! Vi har inte hunnit vänja oss vid denna värme, speciellt inte i träningen. Kommer nog ta ett tag för oss att komma i form igen.

SÖtaste skrutthunden ❤

Precis rullat sig igen, förmodligen i hjortbajs eller liknande.

Stenarna vid sjön måste hon förstås också upp på.

Lilleman kämpar på ❤

Inget simmande idag heller men skönt att svalka sig lite ändå.

Hämta pinne är förstås alltid roligt, oavsett temperatur.

Mison letar bo överallt. Det är himla roligt att iaktta henne och se vad hon väljer för platser och hålor, vissa småhål bara prompt ska hon in i.
Fjärilarna har fullkomligen exploderat i antal och är överallt. Inte så många nässelfjärilar än dock. De är lite roligare eftersom de brukar gilla lavendeln vid torpet, där kan de sitta som i klasar nästan.

En liten stenmurkla, tror jag.

Vi pausade vid fikastället och drack lite, men sånt hade inte Loke tid för; han ville vidare.

Vet inte vad det var med honom riktigt, men han ville prompt vidare så fort jag stannade. Han kanske ville till torpet för att vila? I vanliga fall brukar han gå bakom mig och gå i mina fotspår eftersom han vet att det oftast är lättast att ta sig fram där.

En ensam tussilago, mitt i skogen. Det brukar jag inte se.

Brukar ibland få frågan hur jag hittar alla ställen. Så svårt är det inte, oftast brukar jag se något och så tar nyfikenheten över och styr fötterna. Som här; här kom vi fram till en brant med en göl till höger och en höjd till vänster. Här ville jag först till gölen för att se den, och sedan vidare upp på höjden för att se omgivningen. Väl uppe på höjden ser jag något annat som drar min nyfikenhet. Och så fortsätter det så tills hungern, ljuset eller tiden sätter stopp.

Framme vid gölen där hundarna drack lite. I vanliga fall brukar jag inte låta dem gå ut så långt vid myrsjöar, men här fanns det ett par viltstigar så det kändes rätt säkert.

Jag känner mig aldrig rädd i skogen, det gör mig inget om jag skulle tappa riktningen heller. Däremot har jag stor respekt för isar och myrsjöar. Isar för att de är så opålitliga här nere i söder. Myrsjöar för att det som kan se ut som fast mark kan vara ett tunt lager nybildad mossa. Är lite nojig att det ska hända hundarna något.

Tillbaka vid torpet igen ❤ Efter att ha gjort lite mat till de två- och fyrbenta kopplade vi alla av i solen. Loke somnade sött på gräset.

Jag vill gärna tro att mina hundar har ett rätt fint hundliv. Att de får upptäcka saker, vara med, skapa roliga minnen, känna sig älskade. Jag hoppas Loke känner att han har ett bra liv och är nöjd med tillvaron.

Mide kom och ville gosa ❤

Det var det där med en mörk hund… Antingen blir allt annat överexponerat eller hon underexponerat. Men go är hon i vilket fall!

Brun vår

Statusen hos flocken Normal

Det blir inte så många uppdateringar om läget hos flocken just nu, främst för att det har hänt så mycket på väldigt kort tid. Och så har energin inte funnits riktigt, det har varit veterinärbesök mer eller mindre varje vecka den senaste tiden.

Men nu ser det ut som att det börjar bli en lite lugnare period, nästa vecka har vi inga veterinärbesök alls! Om inget oväntat händer förstås, ska inte ropa hej än…

LOKE:
Lilla krutgubben lämnades in för att göra en munsanering och koll/röntgen av en trasig hörntand. Tror timmarna innan jag fick hämta honom var bland de värsta jag varit om, att hela tiden vänta på ett samtal och få hör att han inte klarat sig. Fy, det var hemskt. Jag hoppas att han klarar sig från framtida sövningar nu.

Som tur var hade allt gått toppen, han hade gått som en klocka, somnat och vaknat precis som han skulle. När jag hämtade honom var han väldigt pigg och ville genast ut genom ytterdörren och hem. Lite ynklig och pipig var han dock, men det är inget ovanligt efter en narkos. Och den trasiga tanden får vara kvar! Den sitter hårt och är inte trasig in till pulpan. Vilket innebär att han inte behöver sövas igen för extraktion.

Däremot har han efter narkosen inte känts helt hundra. Han är fortfarande superpigg och busig, leker med sina kottar och skäller på leksakslådan under kvällarna. Går till ytterdörren så fort han ser att jag tar på mig hundkläderna. Men på promenaderna tokrusar han inte lika mycket, han har haft en promenad där han känts helt normal. Lite hostig var han dessutom häromnatten, men det är svårt att veta vad det beror på när det bara är en engångsföreteelse.

Det riktigt tråkiga är att han har svimmat, fyra gånger på mindre än en vecka. Första gången var fyra dagar efter narkosen, vilket gör det väldigt svårt att veta om det finns någon koppling. Varje svimning har skett i samband med morgonkissen, men han visar inga tecken innan eller förändringar efteråt. Allt som allt handlar det om någon minut han är lite borta/lealös. Veterinären verkar inte ha några svar på varför det sker. Ny undersökning med EKG och ultraljud gjordes men det fanns inga förändringar, utan såg snarare bra ut med tanke på hans kondition. Peppar peppar, så har han inte svimmat på några dagar nu och jag hoppas det håller sig så.

MIDE:
Efter många om och men hittades till slut en minimal brist på folsyra hos henne, det ligger tydligen inom normalspannet men på absolut lägsta gränsen. Hos hund testas både vitamin B9 och B12, det sistnämnda såg bra ut, likaså hennes alla andra värden. Varför hon har folsyrabrist vet vi inte, hon visar inte heller de klassiska symptomen som mag- och tarmproblem. Men det är lite typiskt mina hundar, aldrig visa några ordentliga symptom…

Det verkade lite tveksamt på veterinären om det verkligen var folsyrabrist som ställde till det så för Mide, men eftersom det i sällsynta fall kan visa sig som trötthet är hon nu satt på en 90 dagar lång kur med vitamin B9-tillskott. För säkerhets skull får hon även B12, men bara i fyra veckor, ett eventuellt överskott kommer ut med urinen.

Skulle det här inte hjälpa, en förbättring ska ses redan inom ett par veckor, är nästa steg att ultraljuda buken och röntga ryggen för att se om det kan vara smärtinducerat. Vilket inte är så troligt då hon fick en kur med Rimadyl vid furunkulosen, men jag märkte ingen skillnad alls på henne.

Det har nu gått exakt två veckor av kuren och jag tycker faktiskt det är stor skillnad på henne! Känns helt otroligt, men hela senaste veckan har hon varit glad och haft ett helt annat uttryck. Tokrusat något galet på promenaderna, busar jättemycket inomhus och när vi småtränat har hon nästan fått överslag av lycka.

Än har jag inte testat något riktigt träningspass, varken mentalt eller fysiskt. Har inte riktigt vågat. Det känns så fantastiskt att hon är så glad att jag inte vill spräcka bubblan och förstöra det genom att börja träna. Jag vill inte att det bara ska vara en illusion att hon är på väg att bli sig själv igen. Men jag har lovat henne att den här veckan eller nästa ska hon få börja igen, innan hon river huset eller skäller tills någon blir döv.

Om hon fortsätter att vara såhär glad och svara så pass bra på vitamintillskottet hoppas jag att vi kan komma på banan igen under året och kanske, kanske börja tävla lite. Jag tar förstås inget för givet, utan det blir som en bonus, men det känns helt fantastiskt att vi faktiskt förmodligen har en framtid tillsammans igen.

Det vore så kul att börja spåra igen, testa att gå mot viltspårschampionatet, kika lite på motionsklasser i barmarksdrag och till hösten kanske en brukskurs och appellstart? Den nya lydnaden? Men framförallt ska vi mysa tillsammans, på våra äventyr (kanske ut och tälta?) och bara vara ❤

Är samtidigt så oändligt tacksam över all stöttning från min mor, det är slitsamt med sjuka djur i vardagen Och det är inte särskilt billigt. Speciellt inte när det är så diffusa saker som Mides lojhet, där det mest varit min magkänsla som sagt att något varit tokigt. När jag inte nöjt mig med förklaringar som ålder, löp, att ge henne vila eller liknande utan propsar på nya undersökningar och fler tester.

Men så lönade det sig också. Det var något som inte stämde. Är också tacksam över veterinären som till slut tog mig och min oro på allvar. Veterinären nämnde dessutom att det var något kontroversiellt att skriva ut vitamintillskott till henne när hon inte visade tydliga symptom. Tänk om vi hamnat hos någon som inte förstod mig och Mide.

Och så lite vardagsbilder från den här tiden för att balansera det lite…

Valpen går alldeles sönder så fort hon får på sig sele, precis som Mide gjorde när hon var liten.

Några få blommor har lyckats ta sig fram på tomten, men de flesta försvinner illa kvickt när hundarna drar fram. Krokusarna är ett minne blott, tack för det valpis!

Skitiga hundar innebär vår! Vi har promenerat väldigt mycket senaste tiden minst 2-3h per dag, vilket Loke är väldigt nöjd med.

Mide har flera gånger hittat och hämtat klövar när vi varit ute och utforskat skogen vid torpet. *Nöjd Mide*

Växterna börjar sakta men säkert komma till liv igen.

Jag började ju öka Mides giva då jag inte stod ut med att banta henne, och det har faktiskt hjälpt! Trots att vi inte har tränat någon fys alls har hon gått ner och är väldigt fin i hullet. Hon får runt 250-300g MUSH nu, vilket är helt normalt och vad hon brukade få förut.

Valpen har blivit introducerad för vatten utomhus och hämta pinnar i vattenkanten. Hon älskar det! Men förstår ännu inte riktigt att hon måste hålla koll på var pinnarna landar i vattnet, hon tar liksom första bästa grej hon ser eller sticker upp. Det gör att hon ibland kommer tillbaka med gamla horn som legat i vattenbotten, den där valpen…

Tussilago i mängder har vi sett.

Eftersom Mides dos inte är likadan för varje dag har hon fått en egen dosett. Tyvärr rosa eftersom det bara fanns blå också, Loke har den blåa och jag vill inte råka ge hjärtmedicin till Mide. Tycker det fungerar supersmidigt med dosetter!

Vi har börjat hänga vid torpet allt mer, hundarna uppskattar det verkligen. Perfekt sysselsättning de dagar Loke svimmar dessutom då jag inte vågar gå våra längre rundor. Vi hänger vid torpet istället då och går lite kortare, skönt att vara nära bilen/stan dessutom om det skulle hända honom något mer.

Lokes favoritplats inne i torpet, i soffan där han har koll på allt som händer.

Valpen har börjat lära sig vad tomthäng innebär. Men hon är inte så smart än när det gäller att hänga på Lokes axel, för att se om han lämnar något i sin skål. Mide har dock järnkoll på Loke i bakgrunden som får frukost.

Vi har haft några helt fantastiska dagar med klarblå himmel och över 15 grader. Nu till helgen lovades det 19 grader och sol först, men det är ändrat till runt tio och gråa moln.

Valpen hängde med och lämnade bilen hos verkstaden för reparation, hon förstod dock inte riktigt vad som hände. Hon är en liten förvirrad skrutt emellanåt ❤ Men så är det när man inte lärt sig världen än. Och Mide är så fantastiskt duktig och axlar rollen som trygg läromästare något fenomenalt – hon hade blivit en så bra mamma ❤ De leker dessutom med varandra konstant om dagarna.

Lugna dagar i skogen har det blivit många av, det har vi alla behövt för att orka med alla sjukligheter senaste tiden.

 

Loke 13 år

Tokiga Loke har gått och blivit tonåring, hela 13 år fyllde han igår. En klyscha, men – var tar tiden vägen?! Svårt att tänka att vi en gång inte haft hund alls, fast då hade vi visserligen ett gäng katter och innan dess fiskar. Så helt tomt har det nästan inte varit. Men han är allt speciell den där Lokekillen ❤

Eftersom vädret har varit så fantastiskt fint de senaste dagarna, har jag passat på och låtit honom få göra alla roliga saker han vet. Förutom agility, hindren är inte ute än, men snart så. Hans kondition har dock inte varit på topp senaste veckan så han har fått ta det lite lugnt, men idag var han sig lik så förhoppningsvis var det bara tillfälligt. Veterinären har förstås fått titta på hjärtat igen men inget tokigt sågs på varken EKG’t eller ultraljudet. Efter en diskussion med sina kollegor hoppas jag dock att veterinären har lite mer svar, eller iaf information.

Igår fick födelsedagsbarnet iaf vara ute nästan hela eftermiddagen och kvällen, och jag tror verkligen han njöt för fullt. Mide och jag också förstås. Det blåste en del, men det var varma vindar så det gjorde inte så mycket. Ser fram emot fler sådana dagar i vår, verkligen vad jag behövde. Inget är som egentid tillsammans med hundarna ute i det fria.

Vi började med att gå till favoritsjön för lite fika och tystnad.

Mide vet precis var vi brukar sitta.

Loke var på väldigt busigt humör igår ❤

Någon är superljus i färgen, vilket brukar innebära att hon när som ska börja fälla. Som tur är går det att ha öppna fönster inomhus numer, det blir en himla massa tussar i hörnen när hon drar igång…

Fina sjön. Men det dröjer nog ett par månader innan vi kan börja simma igen, inte ens Mide var sugen på att simma ett par varv nu.

Mide undrar varför hon inte fick en egen macka att fika på…

Var så varmt att tom Loke gick ner och drack lite. Vilken dag som helst nu ska jag börja raka ner honom, kommer att bli så skönt för oss båda!

Efter fikat gick vi längs med sjön och utforskade lite mer, och vi hittade ett nytt mysigt ställe.

Sedan fortsatte vi uppåt genom skogen.

Sedan ville Mide vara med på bild, och det fick hon. Och jag är så himla glad över dessa bilder, de är inte fantastiska rent tekniskt sett men hon ser så pigg ut! Hennes glimt i ögat är verkligen tillbaka, verkar som att medicinen hjälper. Mide är tillbaka.

Tror inte jag fick en enda dålig bild på Loke, han älskar verkligen att vara i skogen vid torpet.

Mide brukar få köra fjärren på stubbar och andra små saker eftersom hon har en tendens att flytta runt tassarna annars. Hon är så himla söt när hon lägger sig på små stubbar ❤

Sedan fortsatte vi lite till. Jag älskar verkligen att traska runt där. Det är helt otroligt egentligen; jag kan gå precis var jag vill, stanna var jag vill, gå hur länge jag vill utan att träffa en enda människa eller gå på en led. Det är verkligen frihet för mig, att inte vara bunden till något eller någon. Jag kan bestämma vad jag vill göra helt själv.

Tonåringen!

Ibland följde vi viltstigar som vi såg, alltid lika spännande att se vart de tar vägen.

Står och funderar på vilken väg som är bäst att ta sig fram på.

Han hittade förstås en lämplig väg, det gör han alltid, terränggående som han är.

Tillbaka vid första fikastället för att se om hundarna ville svalka sig lite.

Vilket Mide ville, förstås.

Hon är definitivt tillbaka, min knäppMide.

Nästan tillbaka stötte vi på en kopparödla som låg och solade på vägen, men den rörde sig inte en millimeter så den var nog inte helt vaken.

Efter promenaden var vi alla hungriga så jag tände grillen och lade på några sojakorvar. Smakade himla bra!

Av någon anledning är Loke helt tokig i sojakorv, han kan annars vara rätt kinkig med mat. Men så fort grillen tänds på vet han vad som gäller och sätter sig och väntar.

Vi gjorde inte så mycket vid torpet, jag satt på farstun och slappade och hundarna likaså. De är så duktiga på att vara därute, håller sig på tomten och pysslar med lite olika saker eller bara vilar.

När jag försökte fota Loke i kvällssolen kom Mide och lade sig på mig och släppte leksaken rakt på mig och tyckte jag borde kasta den istället. Japp, hon är definitivt tillbaka ❤ Mitt huvud till höger och Mides till vänster.

Berger ❤

Framåt solnedgången gick vi en kort sväng, mest bara för att det finns ett fantastiskt ställe att vara på då nästan alldeles intill torpet.

Sedan åkte vi hemåt, efter nästan sex timmar ute. Trots det kändes det väldigt vemodigt och jag längtar redan ut. På fälten intill torpet såg jag tranparet som flög över huvudet på mig häromveckan. Vet inte om det är samma som förra årets, men det brukar alltid gå två tranor just där, lite kul att se mönster hos viltlivet och kunna följa dem. Bakom är första hjortarna, de syns alltid förstås.

Valpen växer

Fem månader gammal och strax över Mide i manken, vikt okänd. Mide tycker mer och mer att det är en skojig liten pryl flocken fått, de busar varje dag och när hon ser Niara komma upp för trappan har hon ibland viftat lite på svansen. Precis som hon gjorde när Fala kom in i samma rum som hon själv ❤

Tror det kan bli himla bra det här!

Lite vår

Tre timmar vid mina absoluta favoritställen i favoritskogen. Fantastiskt ljus och vårspralliga hundar. Mycket mer behövs inte för att göra mig lycklig. Vid sådana stunder älskar jag verkligen livet ❤

Bilder från en månad sedan

Dagarna går i ett nafs och mellan varven finns det inte mycket tid till att sitta ner och skriva något här, så ibland glömmer jag bort bilder. Jag tycker det är jätteroligt att sitta och redigera och experimentera med olika stilar, men när jag väl är klar med alla bilder glöms de bort eftersom jag vid det laget oftast har nya att pilla på. Eller också är jag först så missnöjd med bilderna att jag inte orkar ta itu med dem förrän efter ett tag.

Dessa bilder är jag inte helt nöjd med, men valpens matte var med, och hon har inte så mycket tålamod för fotografering (vilket är en stor anledning till varför jag föredrar att promenera själv, folk vill gärna ha fina bilder men är inte så insatta i vad som faktiskt krävs för att få de lite finare bilderna). Valpen har inte det heller. Men jag tvingade båda att gå med på ett litet kort försök. Tyvärr var solen väldigt stark och gav skarpt ljus och skarpa skuggor. Och valpen har lång näsa som hon inte kan posera ordentligt med än. Oh well…

Försök till porträtt

Häromveckan fick jag för mig att försöka fota lite porträtt på båda barnen hundarna tillsammans, jag har så få sådana bilder. Ljuset var dessutom väldigt trevligt, även om allt annat var brunt och tråkigt. Är inte alls nöjd med redigeringen dock, har tappat räkningen på hur många gånger jag börjat om på nytt. För att inte tala om antalet tekoppar som gått åt.

Båda hundarna var på strålande fotohumör så det är lite synd att det inte blev några finare bilder. Men glada hundar på bild är inte så dumt det heller, när det väl kommer till kritan.

De är så himla söta tillsammans ❤