Agilitytävling

Igår var det agilitytävling hos Tranås BK med dubblerad hoppklass, Mide var anmäld men inte Fala. Förra veckan tävlade vi i Vadstena, men verkligen allt blev tokigt då. Kände mig lite uppgiven och visste inte riktigt hur jag skulle tänka inför gårdagens tävling, hon är inte helt lätt att läsa av heller. Loke har alltid varit väldigt tydlig, jag har inte heller behövt tänka eller lägga ner någon avsevärd energi på rutiner.

Men, tokigt och förvånande nog, föll bitarna på plats igår och vi var riktigt duktiga, om jag får säga det själv! Första loppet blev det en retlig vägran i, jag hängde inte med henne och visade lite för dåligt. Attityden och peppen var det dock inget fel på, hon drog som tusan mot banområdet och efter banvandringen var allt fokus på mig. En tredjeplats med rosett blev resultatet! Dessutom blev vi utplockade i medium och fick domarens och tävlingsledningens pris, en liter jordgubbar. Fick inte riktigt någon motivering, men det är väl bara tacka och ta emot 🙂

I andra loppet var jag himla sugen på revansch, men försökte allt jag kunde att inte glida in på tankar som kan leda till en negativ spiral. Mide kändes lika pepp som i första loppet så förutsättningarna fanns helt klart där, och ta mig tusan, vi satte en fin nolla! Ett par långa svängar men annars stabilt och flytigt. Hade ett tidigt startnummer och ville inte riktigt höra hur det gått för alla andra, så vi tog en längre nedvarvningsrunda. Väl tillbaka hade vi missat prisutdelningen, men det visade sig att vi inte bara nollat och tagit pinne utan även vunnit! Med sex sekunder till tvåan, vilket inte säger så mycket eftersom det bara var 13 starter 😉

Köttbullar, klicker och en hel del lydnadsövningar innan start verkar fungera, hon kanske inte kan hantera bus och lek utan att det blir overload i huvudet 😉

Mattes fina vovve! Två pinnar i hopp har vi nu, nästa tävling om två veckor är dubblerad agilityklass. Skulle vara roligt att få pinne då också. Vi är på gång!

Ermagherd – agility!

Agilitytävling i Söderköping

Idag har Mide haft sin första riktiga tävling, med hela tre lopp och debut i agilityklass! Fala var också med men körde bara agilityklassen, hon saknar bara pinne där och jag misstänkte att jag inte skulle orka köra hoppklasserna också. Helt rätt beslut såhär i efterhand.

Inga resultat att skryta med efter dagen, tre disk för Mide och en femma för Fala. Jag är galet nöjd ändå, bästa vovvarna jobbade på så fint! Supervarmt, mycket väntan och lång dag. Men båda håller ihop när det gäller.

Första hopploppet med Mide var jag väldigt osäker, och en del nervös, men mest för att vi inte har kört ihop oss än. Svårt att förbereda sig om man inte har en aning om vad som väntar. Kommer hunden dö av värmen? Kommer hunden leta efter flocken? Kommer hunden skälla på funktionärer? Kommer hunden springa på halvfart? Kommer hunden fastna vid fläckar? Hur mycket kan jag lita på hunden? Hur mycket stöd behöver jag ge? Och så vidare.

Men Mide skötte sig bra, vi var inte riktigt synkade (jag var lite virrig) så det blev att hon hoppade ett hinder tillbaka. Annars var det helt okej, fullt fokus på mig förutom vid en tunneln som var rakt ut mot publiken, då kikade hon lite.

Andra hopploppet var jag mer säker och Mide kändes som att hon började förstå grejen – det var ju agility! En handlingsmiss av mig och hon gled förbi ett hinder som skulle tas bakifrån, attans, annars var det flytigt och vi hade bubblan.

Tredje loppet var agilityklassen, med långa raksträckor. Nu var Mide riktigt pepp, gnällde när jag banvandrade och kampade med kopplet (och mina armar, tack Maj) innan start. Farten var bra men det finns allt lite till att hämta, men den kommer, det är jag övertygad om. Balansen tog hon men jag hann inte göra ett byte och hamnade lite fel vid A:et som hon då hoppade. A:et som vi glömt träna, oups… Disk när jag hamnade lite fel vid sista hindren och hon sprang förbi.

Kameran hängde med eftersom jag misstänkte att andra LMF’are skulle vara där, några Linköpingsekipage (large) fastnade på bild också.

Morgonen började med en pulshöjare. En kort stund innan vi ska åka hör jag ett jamande som låter misstänkt likt Lilja, en siames hör man liksom. Men det kom utifrån och uppifrån… Då har kattjäkeln tagit sig ut på taket och kommer inte in igen, vilket hon naturligtvis måste berätta för hela grannskapet. Klockan sju, en söndag -.-

Mide höll koll på läget och vet precis åt vilket håll stormatte och Bumban gick.

Mide hälsar att det är roligt med äventyr, det finns så mycket att rulla sig i på andra ställen!

Bästa coachen och Bumban slappade och myste ❤

Långt ifrån proffsbilder, men lite roligt är det att fota actionbilder. Fast allra helst när det är bergers förstås 😉

Vi träffade en urmysig släkting till Mide, nämligen Light My Fire Roissy ”Pugh”. Det finns många häftiga och fina hundar, men mitt hjärta klappar alltid lite extra när jag träffar och ser bergers. Dessa fantastiska varelser!

Fala tyckte det var tråååkigt för hon fick vänta superlänge på sin tur…

Den söta fluffbollen Minka var där. Fast det är så mycket päls på henne att jag inte är riktigt övertygad om att hon är en schapendoes 😉

Efter tre lopp och sju timmar på den väldigt varma tävlingsplatsen var det en slagen hjälte som hamnade i stormattes famn…

Nästa tävling blir på fredag, då ska vi till Vadstena där det är fyra lopp. Ser fram emot det! Även om det är lite pirrigt och nervöst med en ûbergrön nybörjarhund är det väldigt roligt att få köra ihop sig och hitta varandra på banan. Särskilt eftersom vi idag utvecklades för varje lopp, blir spännande att se vad vi kan prestera på de kommande loppen.

Men just nu är det intensivt tentaplugg som gäller, tenta den 4:e och tävling den 6:e. Hoppas vi hinner träna iaf någon gång innan dess.

Utveckling

Äntligen börjar starterna i draget bli bättre! Första starten har alltid varit lite trög, men nu så, nu vet hon precis vad det är frågan om. Kanske inte är så konstigt att hon varit förvirrad med tanke på att vi knappt kört canicross. Den här rundan tittade hon bakåt en gång (när jag återigen lät som att jag skulle dö), annars var det framåt. 2,5 km på 10:45 min, ingen aning om det är en bra tid, det jag vet är dock att det hade tagit bra mycket längre tid utan Mide 😉

Väldigt pepp vovve!

Dessutom har kf-träningen tagits till nästa steg, idag testade vi för första gången att köra på riktig bräda. Beteendet är långt ifrån klart eller självständigt, inte heller har jag lagt på något kommando. Men ändå, för att vara oss är det ett stort steg. Särskilt med tanke på att jag för första gången känner mig sugen och taggad på agilityklass. Länge har jag velat undvika kf och agilityklass helt, bara för att slippa all stress och press. Utan kf är vi inte ett riktigt agilityekipage och kan inte bli dömda, eftersom vi är inte på riktigt liksom.

Inte något flashigt, men såväl en början! Fokus är just nu på att befästa ett självständigt och framåtriktat beteende.

Cykling och agility

Idag blev den en tur i MTB-banan som finns i den ena lillskogen, himla praktiskt då promenaden dit blir en alldeles lagom uppvärming. Det var tredje gången jag körde där och jag tror det börjar hända saker nu, jag är inte lika förvirrad längre 😉 Växlarna är lite annorlunda, finns ett reglage för upp och ett för ner, det som är för ner sitter på samma ställe som för upp på vanliga cyklar. Vilket gör att när jag i jobbiga backar vill växla ner råkar det ibland bli upp, och på raksträckor växlar jag ner när jag vill upp. Bromsarna skiljer sig också, de tar så galet snabbt och mycket. Har blivit ett antal tvärnitar när tanken var att bara bromsa lite.

Men det tar sig! Rötter är inte längre ett så stort problem, däremot stenar… Rätt vad det är kommer en smal hjulpassage med höga stenar, så pass höga stenar att pedalerna inte kommer genom. Plöpp! säger det och tvärstoppet är ett faktum.

Mide fick hänga med idag och hon är så duktig, det blir förstås inget drag i en snårig MTB-bana men jag tror hon uppskattade väldigt mycket att få springa i terrängen. Däremot gick det nog stundvis lite långsamt för henne, då försökte hon få igång mig. En hel del sträckor öste vi på dock, då blir hon lite smått galen. Tror det blev en runda på 5,5 km + promenad dit och hem.

Skönt att svalka sig i vattnet efteråt.

Det blev även en tur till agilitybanan idag, med alla tre, vilket är lite smått rörigt men det känns elakt att lämna någon hemma när de alla älskar agility lika mycket. Fala börjar bli helt suverän, klarar av allt svårare situationer och blir bara snabbare. Hon har även börjat låta mer när det inte är hennes tur…

Mide är också duktig, men har hamnat i någon tokig hinderfas. Det finns nämligen hinder på banan, och så finns det TUNNEL och SLALOM. Allt annat är sekundärt. Fram med klickern och belöna upp hopphinder, som hon har fått för sig att springa förbi på raksträckor och liknande om slalom/tunnel finns längre fram. Lite backande i hoppandet på mig har det blivit också, eller hoppande är det inte riktigt. Men inte heller klistrigt beteende. Aja, roligt har vi båda och det är huvudsaken 🙂

Finaste Bumban vid banan. Älskar hennes blick, speciellt när hon är glad och förväntansfull ❤

Agilitytävling

Idag bar det av till Värnamo för att tävla hoppklass I, även om vi hade haft kf hade det bara blivit en lopp. Ridhus är verkligen inte min grej. Men idag hade vi väldigt trevligt sällskap av Linda och Drömma, som skulle tävla samma klass. Skönt att inte behöva åka själv och dessutom ett stort plus att få åka med en annan berger!

Mide och jag var dock inte så synkade idag, lite för mycket nerver och en hoppande hund ledde till förvirring och disk. Men jag är supernöjd ändå. Dels skötte hon sig väldigt fint, dels vet jag att vi behöver några tävlingar för att bli mer samspelta. Vi har inte hunnit utveckla några uppvärmningsrutiner än och idag blev det lite för mycket kampande innan, med resultatet att hunden ville kampa med mina armar.

Men det kommer fler tävlingar, ser fram emot utomhussäsongen! Där jag dessutom hoppas att vi får se Linda och Drömma mer, för de var såå duktiga. Både på plan och utanför. Verkar som att valparna börjar växa upp 😉 Mide skällde lite här och där, men inte alls mycket eller hysteriskt. Lillfröken mognar, bara hennes matte som ska göra samma sak…

Duktiga Majson kopplade av på läktaren.

Har uppdaterat Mides sida ”Liten blir större”, klicka HÄR eller på bilden nedan för att komma dit. Nu när hon är lite äldre är det inte intressant att se hennes utveckling från vecka till vecka, men ändå roligt att se hur hon har sett ut. Var inte så roligt att ha bilder på henne där hon står som en kratta heller.

Agility

Äntligen utomhusagility! Iaf lite, och på låg höjd. För lite nojig är jag fortfarande över min lilla valp när hon ska hoppa stora hinder på halvblött underlag 😉 En alldeles lagom kombination blev det, som bjöd på många olika handlingsvarianter. Börjar se en väldigt tydlig tråd hos Mide, hon har mycket svårare för att springa mot mig än när jag springer med/skickar. Hon gör det liksom men ser lite smått förvirrad ut över varför jag står stilla. Duktig är hon iaf och lyssnar väldigt fint på mina signaler, hittills har hon fixat de svängar som jag testat. Ser så fram emot vår fortsatta utveckling!

Linnea fotade lite på Mide, hon är så fin på bilderna ❤ Men vad yr höll på med idag vet jag inte, sent igår utlovades max lätt duggregn idag. Snöoväder med lovikavantar som trillar ner är inte lätt duggregn, iaf inte i Sverige. Nåja, både två- och fyrbenta var glada.

– Spring då matte!

Duktiga vovven svänger så fint.

Den duktiga hunden börjar även läsa linjer lite bättre, det tar sig!

Mide ❤

Det SNÖADE mängder. Inte roligt, jag är helt inställd på våren nu.

Mide undrar om hon får byta flock, den andra verkar vara minst lika normal som den nuvarande men med godare käk.

Lillfröken har börjat löpa också, vilket jag inte riktigt tänkte på och missade att förvarna de andra. Men det verkade gå hyfsat ändå, hon är ju inte direkt så att hon bjuder in andra hundar till rumpan. Hon verkar inte ens medveten om att det är något konstigt med rumpan, hon är sig själv alltså, lite hål i huvudet och allmänt förvirrad. Precis som sin matte 🙂 Har inte riktigt räknat på det men det borde vara runt åtta månader från det senaste löpet. Lite tokigt eftersom jag har räknat på mindre om det är så att några drömplaner kommer att förverkligas…

Inoff. tävling

I helgen var det en inofficiell agilitytävling, Mide var anmäld till den öppna hoppklassen, inte nybörjarklassen. Numera är hon ju faktiskt inget blåbär. VI fick inte till någon suverän uppladdning, hade lyckats glömma bort tävlingen till en dag innan… Sov inget under natten och missade banvandringen dessutom. Hunden var väldigt glad och pepp iaf, och lite träning i stresshantering är väl aldrig fel? 😉

Med tanke på förutsättningarna så är jag galet nöjd med skrutthunden. Hon har utvecklats långt över mina förväntningar och förhoppningar. Hon hanterar miljön och sin knasiga matte väldigt bra. Hon har fullt fokus på mig när jag ber om det. Hon kopplar av fint, efter en stund, på läktaren. Och bubblan är där nästan hela tiden!

Den här tävlingen var en liten koll för att se om det är mer tid hon behöver för att ta nästa steg i utvecklingen, eller om det är mer tävlande/tränande som kommer hjälpa oss. Självklart kommer nog tid i sig göra att hon mognar, men det verkar inte skada att tävla/träna lite smått också. Så hon är redan anmäld till nästa officiella 🙂

Linnea filmade vårt lopp, tänk vilket fint träningsgäng jag har. Som peppar, stöttar och bollar tankar och idéer om Mide (och mycket annat).

Jag skulle nog inte säga att jag är nervös för att tävla med Mide, däremot är jag väldigt lättpåverkad av allt prat runtomkring. Som i sin tur gör att mina tankar fokuseras på annat, när de egentligen ska vara på Mide och oss. Nåja, nu när jag är medveten om det är det lättare att bryta mig själv i sådana situationer. Det är dock inte helt lätt alltid och det tar mycket energi, samtidigt som mitt ständigt dåliga samvete för att jag inte engagerar mig mer i lokalklubben gör sig extra påmint vid tävlingar och dylikt. Men just nu är det rasklubben jag känner mest för, det är tillräckligt för min nivå.

Jag tror dessutom jag behöver något där jag bara får vara, får vara med bara Mide och ägna mig enbart åt henne (och mig). Utan allt extra runtomkring. Att bara få vara lite anonym ett tag.

Stora tjejen!

Förutom att sova mycket, promenera mycket och mysa i snön så har även Mide tagit sin första pinne den här helgen! Min tokiga, knasiga och allra goaste Majson har Debut-debuterat! Vad är då Debut-debuterat? Jo, det är när man redan från början, när man anmäler sig till en tävling, bestämmer sig för att ta alla hinder i rätt ordning. Ingen egen påhittad bana, inget mål som involverar att bara gå in och skutta några hinder för att se hur det känns. Nej, Debut-debut är på riktigt!

Och tänka sig, min Majson klarade av det. Jag likaså. Bubblan fanns där hela tiden, även om mycket energi går åt, iaf hos mig. När vi kom hem på kvällen sedan var Mide lika pigg som innan tävlingen…

På en väldigt skojig bana lyckades vi ta oss runt med en tid som räckte till 3:e plats, inte illa med tanke på att vi hade lite förvirringsstopp här och där. Fast vi var förvirrade tillsammans, i vår lilla bubbla, så det var okej ändå. Tänk vad bra det kan bli när vi är mindre förvirrade och Mides matte inte håller sig till hålla-handen-handling utan faktiskt vågar lita på vovven 😉

Har sagt det flera gånger redan, men det kan förmodligen inte sägas nog – tack till alla som har hållit tummarna, hejat på oss, grattat eller på något annat sätt delat vår glädje! Blir nästan rörd av hur många fina människor det finns som önskar oss välgång.

Adventshoppet

Efter ett medvetet tävlingsuppehåll under hösten så kunde jag inte låta bli att anmäla till en inoff här i stan. Under tiden som vi har haft tävlingsuppehåll har jag jobbat en hel del på min inställning, funderat fram och tillbaka. Mide kräver mer av mig som förare än vad Loke gjorde(/gör), och jag har inte riktigt kunna möta henne. Den där bubblan har liksom uteblivit. Men nu så, nu var det dags att se om något hade hänt. Och jorå, det hade det minsann! Uppladdningen var egentligen inte helt optimal. Dels var Mide väldigt laddad och drog mot ridhuset så fort hon insåg vart vi var på väg, dels i en, för mig, väldigt krävande miljö. Högljudda och röriga ridhus tar väldigt mycket på krafterna. Försökte hålla så låg profil som möjligt och bara titta på Mide, vilket verkade fungera för i första loppet gick det väldigt bra med bubblan!

 

Andra loppet gick också bra, om än inte lika fint. Jag orkade inte hela vägen riktigt, då blir Mide lite smått förvirrad. Men jag är väldigt nöjd med våra framsteg, den där teamkänslan fanns där hela tiden. Hon är så rolig, min Majson. Ser fram emot vår utveckling på tävlingsbanan 🙂

Äntligen!

Nu är det över för den här gången! Två tentor till i höst, men de ligger inte bredvid varandra, skönt. Stackars Mide och Loke har knappt fått göra något de senaste dagarna, men nu så, nu ska vi ta igen det. Lite har vi tränat dock, med betoning på lite. Mide har fått klicka in ett nytt trick, nämligen ‘Rulla’. Jag har alltid velat haft en hund som kan rulla, Loke skulle dö och förmodligen aldrig mer titta åt mitt håll om jag föreslog att han skulle rulla runt. Mide däremot, hon är pepp på allt. På två träningar förstod hon vad jag ville, duktiga tjejen! Lite halvt med visningar, lite halvt med shejping.

Pyttelite agility har det blivit också. Mide lär sig nya saker väldigt snabbt, men det tar lååång tid innan det sitter. Lite sådär att man undrar hur det står till med hennes små grå. Senaste tiden har vi nött slalom och gungan. Mide älskar numera slalom och gungan. Slalom och gunga är bäst. Slalom kan man ta oavsett var matte är eller om hon springer åt andra hållet. Slalom har även en ingång som man kan lite hur som helst. Gungan är häftig. För den smäller och då händer det roliga saker. Speciellt när man smäller den själv, då kommer Darwin the Frog flygande. Men det där med att stanna kvar är inte så noga. Det förstår väl vem som helst?