Julen och nyår

Iår blev det inget julkort alls på hundarna, inte ens något gammalt vintrigt kort som jag fixade till. Energin och motivationen fanns helt enkelt inte, bristen på snön och riktig vinter gör det ju såklart inte bättre heller. Tror det är första gången sedan jag började med julkort på hundarna som jag inte gör något, vilket är runt 5-6 år.

Julen spenderade jag och hundarna ute i torpet, det blev alltså en väldigt lugn och stillsam helg för oss. Vilket var precis det jag önskade och behövde. Hundarna klagade inte heller, de tyckte det var toppen att få vara därute några dagar. Vi gick mest promenader, Mide körde lite DW och backträning medan Loke sprang runt som en dåre, och så tittade jag på film och åt gott. Perfekt.

Nyår vet jag inte hur jag ska göra med, förmodligen inget särskilt då energin inte finns. Det är ett litet företag att ta sig ut till torpet och fixa iordning allt, speciellt nu när det är kallt; särskilt Loke måste hållas varm. Kylskåpet är trasigt också, vilket inte är så omständligt då det går att ha maten ute, men med de vilda djuren är det något att hålla extra koll på…

Jag vet inte riktigt vad 2017 kommer att innebära för mig, men jag sällar mig definitivt till skaran som håller 2016 som ett av de sämsta åren hittills. Så mycket sorg och smärta. Hela året har gått åt till att stappla sig framåt. Tack och lov har både jag och hundarna tagit oss igenom allt med hälsan i behåll, även om det stundvis inte varigt någon självklarhet, mycket högre krav än så tänker jag inte ha.

Några nyårslöften brukar jag aldrig göra, däremot vill jag bli bättre på några saker nästa år. Framförallt att sätta gränser, både privat och mer offentligt, att känna att jag faktiskt inte har några skyldigheter. Distansera mig och bry mig lite mindre. Det finns inte utrymme för något annat.

Mer konkret vill jag hitta tillbaka till glädjen i att vardagsfotografera, i dagsläget tar jag inte ens upp kameran om t.ex. inte ljuset är ”rätt” eller om jag känner att jag fotat samma motiv 20 gånger redan. Jag vill fota mer för min egen skull och känna att det räcker. I våras fick jag förfrågan om att fota bergerträffen för klubbens räkning, jag tackade nej, men när jag väl var där åkte jag på att fota ändå. Någon sådan situation vill jag inte hamna i igen. Fotandet är viktigt för mig, det hjälper minnet (vilket jag har rätt svårt med ibland), glädjen får inte försvinna helt.

Något jag vill ha mer av är den fysiska träningen, den ger verkligen massvis tillbaka, och det går att variera i oändlighet. Den verkar vara lite utav Mides specialitet också. Men vi får se, det kräver ju rätt förutsättningar och omständigheter. Drömmen vore dock att deltaga på Triathlon med hund, K9-biathlon och SM i barmarksdrag.