14,5 km

Jag är en splittrad människa. Delad i två. Ena halvan vill röra på sig konstant, gå ut och inte gå in igen. Den andra halvan vill inte sätta en fot utanför dörren, utan sitta under en filt och sträckläsa fantasyböcker. Helst med en katt i knät och som på sin höjd vill att jag anstränger mig genom att lyfta på filten.

Det är väldigt, väldigt sällan som den andra halvan tar över. Knappt aldrig. Men de dagar den lockar alldeles för mycket är det tur att jag har en egen löparcoach som släpar med mig ut. 14,5 km blev det. Det gick inte fort, det var tungt som tusan, både i ben och huvud. Men runt kom jag. Upp för sega backar, på hala och rotiga stigar, pulsande genom snö på ängarna.

Jag gissar dock att det är sådana här pass som ger det mesta, att inte ge upp när det riktigt, riktigt motigt. Som med allt annat här i livet.

Mide skiter fullständigt i om hennes matte försöker vara klarsynt här i livet eller inte. Mide skiter fullständigt i livet,  hon vill bara springa och lägga energi på saker som är bra för henne. Resten bekommer henne inte. Ibland tror Mides matte att det är Mide som är mest klarsynt av de två.2016-01-21 09.04.152016-01-21 09.05.58-22016-01-21 09.07.012016-01-23 12.52.37

Den lantliga idyllen – lugn och ro för själen. Jakten nämndes  det inget om dock, där det skjuts vilt som hamnar på vägen med blodiga sidan upp i väntan på hämtning. Tror dock inte att det hade hjälpt hjortarna att be dem var lite mer klarsynta och att för tusan kämpa lite mer. Life sucks.2016-01-23 13.31.122016-01-23 13.31.46

1 tanke på “14,5 km

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s