Från skogen intet nytt

Pit stop vid sjön, frukost och bad stod på att-göra-listan!

På Mides lista fanns också ”tugga på pinnar”.

Och även klassikern att ”rulla i fågelpoop” fanns med, vem vet när man får chans till det nästa gång liksom…?

Men mest badade vi.

Och åt frukost. En uppgift som Mide tog på största allvar.

Sen njöt vi lite av värmen och naturen, fast mest Mide. Jag mest panikade över att att jag hade glömt kartorna hemma. (Vilket jag inte hade gjort, jag kom bara inte ihåg att jag hade stoppat ner dem i ryggsäcken, i den mest lättillgängliga fickan. Lite typiskt mig sådär.)

Sen gick det uppför…

…och lite mer uppför. Tur att Mide är så stor att jag får hjälp med de 18 kg på min rygg, nåja, söt är hon och hon gör så gott hon kan för att hjälpa sin matte. Det är liksom inte hennes fel att matte är både långsam och dålig på att packa.

Woho, uppe! Aka ”Nej, Mide! Du springer inte ner för stupet för att jaga en fågel! Nej, inte ens litegrann!”

Här vilade vi lite och jag ringde ett samtal, duktig vovve som är stilla!

Varmt var det, skönt men väldigt svettigt.

Dags för lunch! Och förstås bad (och torka alla kläder i solen).

Det var inte bara vi som gillade stället, vi såg mängder med trollsländor. Både ensamma och såna som var parvis, pendlade mellan att känna mig lite inkräktande och att se det som lunchunderhållning(?).

Inte nog med att de är färdiga för mumsande, de kommer med ett serveringsförslag också! Puh, tur för mig, slipper jag ta ansvar för precis allt under vandringen… 😉

Även här fanns det pinnar som var awesome att tugga på.

Plättar (och pannkakor) är galet gott, men det mättar inte så bra, dags att göra ordentlig lunch.

”Men NEJ!” sa min högst rationella insektsfobi och gjorde mig samtidigt lite smått gråtfärdig. Som tur var fanns det ett flera meter långt metspö som jag kunde peta på den med *ryser^10*, för naturligtvis hoppade den inte iväg när jag kastade kottar på den. När jag pokeade den med metspöt hoppade den en halvmeter, varpå jag drog undan alla grejer och plockade fram lunchen. När vi skulle packa ihop satt den återigen på väskan, suck…

Ser inte så gott ut, men det smakade helt okej för att vara frystorkat, vegetariskt och inte lagat från grunden av mig.

Mide tyckte också det var supergott. Hon fick förstås eget frystorkat, men allt som jag äter måste hon också äta, sådetså.

Ibland brukar folk fråga varför jag går ensam, mitt svar är mest ”Vah, går jag ensam??”. Med en Mide med sig så är man aldrig ensam, på gott och ont, hon går inte många meter ifrån mig och kollar ALLTID vad jag gör.

”Vad gör vi nu?

Ibland funderar jag däremot på om det är jag som är ute och går med Mide, eller om Mide är ute och går med mig. Men det spelar inte så stor roll, så länge vi är tillsammans och kommer framåt är vi båda nöjda.

Fina, älskade skog!

Och så går det uppför igen, min vy ser mest ut såhär då.

”Snälla Mide, stå och inte och markera sådär. Jag vill inte stöta på vildsvin. Jaha, du bara practical jokeade din matte, roligt Mide, JETEroligt…”

Högt upp på min önskelista står en riktig vattenfiltrerare (om det finns någon särskild anledning? Nää, inte alls 😉 ), men det är inte mycket som slår en fin kallkälla!

”Titta Mide, där säger Runkeeper att det finns en sjö och ett väldigt platt ställe. Superbra, dit går vi!” Platta ställen är inte helt lätt att hitta i kuperad och stenig terräng, men är ett måste för en tältplats. Sjön visade sig vara superfin…

…den platta marken not so much. Visst för att Sverige är rätt grymt med sin allemansrätt, men nysådd åkermark ingår inte där.

Min min blev inte så glad när resten av skogen såg ut såhär…

…och såhär.

Tack Åsa för den himla smidiga vatten- och matskålen! Varje gram och kvadratcentimeter som det går att spara på är guld värt, nu lyckades inte jag så bra med mina 18 kg ändå. Men volymmässigt var det aldrig några problem.

Tittut!

”Ja, jag vet det är jättetråkigt att vänta på bilen. Och ja, jag vet Mide, det var jätteklantigt av mig att inte kolla upp bussarna mer ordentligt. Men jag har aldrig utgett mig för att vara o-jätteklantig, det skulle du ha tänkt på när du valde familj.”