Hemma igen

Pust. Är äntligen hemma och börjar bli lite utvilad. Det har varit några händelserika dagar, med både bra och dåliga upplevelser. Tyvärr tog de dåliga överhanden så jag fick ge mig och blev hämtad tidigare. Men vi tar det från början.

I lördags 07.05 gick bussen, och för Mide var det andra gången i hela sitt liv som hon åkte buss. Första gången gillade hon det inte alls, den här gången var hon helt cool och hon verkade knappt ha gjort något annat än åkt buss varje dag. Kollade runt lite i början och lade sig sedan för att sova.

Pepp hund!

Från busstationen gick vi först en bit längs med en bilväg innan vi kom fram till leden, bara en kort bit in på leden började den gå brant uppåt. Första gången jag började fundera på vad jag verkligen gett mig in på var där. Packningen var egentligen inte så tung, men i kuperad terräng kändes den rejält, leden var dessutom inte så väl upptrampad, den var bra markerad men stigen bestod mest av fallna träd och högt gräs. Men upp kom vi till slut och utsikten var verkligen inte fy skam!

Väldigt fin utsikt så här tog vi vår första paus.

Därefter fortsatte leden genom väldigt fin natur och leden var väldigt väl markerad och tydlig, inga problem. Det gick lite upp och ner också så det blev bra variation.

Vid ett ställe såg vi massvis med spindelväv som var fulla med dagg.

Vårt första fikaställe bjöd också på väldigt fin utsikt.

Mide passar på att vila lite vid vårt första fikastopp.

Vi gick på många mysiga stigar.

Första bäcken vi hittade som hade tillräckligt fräscht vatten så att man kunde fylla på vattenförråden. Mide tyckte det var superskönt att plaska lite.

Mide fick vara kopplad hela tiden och hon kunde verkligen inte skött sig bättre, på stigarna gick hon före och drog lite lagom, inte hetsdrog utan bara drog så att jag fick lite extra hjälp 😉 Och på grusvägarna gick hon lugnt bredvid mig och snappade upp min minsta signal.

Efter ungefär 15 km tog vi lunch vid en sjö, ett jättefint ställe där det fanns bänkar och även en eldstad. Mide fick förstås lite mat hon också, hade kokat ägg dagen innan men de glömde jag förstås hemma. Som tur var hade jag med dubbla dagsransoner av både torrmat och färskmat, färskmat fick hon förstås bara på lördagen eftersom den inte hade klarat sig längre. Och så fick hon lite pannkakor av mig, det var väldigt gott tyckte hon.

Mide fick förstås bada lite vid sjön, men jag vågade inte låta henne simma fritt för fåglarna var väldigt närgångna…

Lyxade till det rejält och tog av mig både kängor och strumpor och stoppade sedan ner fötterna i det svalkande vattnet 😉

Fin utsikt även vid lunchstället!

Eftersom vid hade hållit ett rätt bra tempo så passade vi båda på att vila lite extra vid lunchen, välbehövligt!

Från lunchstället var det enligt kartan och skyltar ungefär milen till vindskyddet, lite lagom. Och eftersom vi hade kommit rätt långt på förmiddagen så såg jag fram emot att komma fram till vindskyddet lite tidigare än jag hade beräknat. Vi började vandringen vid halv nio på morgonen och vid 12.30 tror jag vi började röra på oss igen efter lunchen. Jag hade beräknat att jag senaste skulle få komma fram vid sju till vindskyddet, men helst sex, så att jag skulle ha gott om tid för att förbereda inför natten. Jag hade alltså lite drygt sex timmar på mig att ta mig en mil. Piece of cake tänkte jag, så fel jag hade…

Leden och stigen försvann allt mer och mer och jag fick gå off road flertalet gånger. Och off road är inte så lätt att gå när man har en packning som är himla bred och tung. Men med Runkeeper på mobilen kunde jag kolla var jag var, med kartan kunde jag kolla vart jag skulle och med kompassen kunde jag kolla vilken riktning som var rätt. Off road är inte helt lätt i en okänd skog, snurrar man ett varv har man genast tappat orienteringen. Lägg till dessutom att skogen inte var genomtränglig på vissa ställen så att jag fick ta omvägar. Vilse var jag aldrig, men det var riktigt jobbigt.

Ser ni stigen? Det gjorde inte jag och jag gör det fortfarande inte…

Allt oftare fick jag försöka ta mig ut på en väg istället för att försöka hitta där leden började igen. Mide tyckte det var tråkigt när matte stannade för att kolla på kartan hela tiden…

Efter ett tag försvann markeringarna också, här ligger den på marken och gör ingen nytta alls.

Här är makeringarna borta men man kan ana en stig, iaf om man har lite fantasi 😉

Och här försvann all antydan till en stig…

När vi hade gått några kilometer från lunchstället, stundvis på stig, stundvis i skog och stundvis på väg, så spårade det ur rejält. Bokstavligt talat! Med bara några kilometer kvar vågade jag inte chansa på att leden skulle vara tydlig hela vägen fram till vindskyddet så jag tittade ut en annan väg på småvägar. Jag ville bara komma fram och få vila benen lite. Dessutom var det lika långt att gå på småvägarna som på leden, iaf fågelmässigt sett. Enligt kartan grenade leden och vägen ihop sig när det bara var en kilometer kvar, helt perfekt alltså. Trodde jag iaf. När jag hade gått en bit på vägen försvann den helt och jag fann mig återigen off road.

Vi traskade på och hoppades på att snabbt komma ut på antingen vägen eller leden igen. Men det visade sig vara betydligt lättare sagt än gjort för skogen bestod till mesta del av tät barrskog blandat med igenvuxna kallhyggen fulla med ris, allt i kuperad terräng dessutom. Att gå rakt fram var det inte tal om, vi zick-zackade oss fram bäst det gick. Efter ett par timmar kom vi fram till kanten av sjön iaf, problemet var bara det att vi var på fel sida av sjön. Så vi traskade på längs med sjön, fortfarande lite zick-zackande, genom tät barrskog, genom träsk där jag naturligtvis trampade fel och åkte ner med hela benet ända upp till låret, vattnet strömmade in i skon förstås. Om det är någon som undrar hur det känns att sitta fast med ena foten och benet samtidigt som man är galet trött och har en tung packning på ryggen så kan jag berätta att det känns allt annat än kul. Med en kraftansträngning hävde jag mig upp och fortsatte, en kort stund senare kom vi fram till leden och efter en till kort stund var vi äntligen framme! Efter 9 timmar, 40 minuter och 30,08 kilometer kunde jag äntligen stoppa Runkeeper! Hela sträckan skulle vara runt 24-25 km, det blev alltså en rejäl bit extra av allt off roadande.

Vägen som till slut försvann.

Andra bäcken vi hittade där vi fyllde på vattenförråden. Här är vi dessutom off road.

Äntligen framme! Vi båda tog oss ett svalkande dopp från bryggan, galet skönt att skölja av sig lite efter en hel dags svettande.

Mide tyckte vindskyddet var ett väldigt bra ställe!

Lillfröken hjälpte såklart till med veden!

Mide tyckte dock det var lite slöseri på bra pinnar att lägga dem i en eldstad 😉

Väl vid vindskyddet flöt allt på bra, vi packade upp grejerna och medan jag fixade lite så rejsade Mide runt och undrade varför vi var stilla. Galna hund… Jag försökte få igång en eld så att korvarna skulle kunna grillas och vatten kokas, men veden var tyvärr för fuktig. Det pyrde länge om den men det blev aldrig mer än rök. Lite synd, men det gjorde inte så mycket, jag var mest bara trött och ville sova. Mide fick mat, jag kände mig lite illamående men åt och drack lite, sen drog vi för presenningen och lade oss. Mide somnade väldigt fort, vilket jag inte trodde, men hon var väl så trött. Jag däremot var den som inte kunde sluta lyssna på alla ljud, myggor som surrade precis vid öronen, fjärilar som rasslade sina vingar mot presenningen, fiskar som ploppade i sjön, stampanden och krafsanden mot marken och rådjur som skällde. Det sistnämnde reagerade Mide på, men hon skakade snabbt på sig och somnade sen om.

Känsliga läsare kan hoppa över det här stycket. Efter ett tag lyckades även jag somna, bara för att vakna vid halv ett av att allt jag hade ätit under dagen kom upp, med rejäla besked dessutom. Som tur var hann jag kravla ut ur vindskyddet. När kroppen väl lugnat ner sig lite såg jag att Mide satt bredvid mig och undrade vad jag gjorde, kände en liten slick på kinden dessutom. Därefter kröp hon tätt intill och suckade djupt, finaste hund! Förmodligen var vattnet i den andra bäcken vi hittade dåligt. Jag tyckte det såg fräscht ut och jag såg massvis med klövspår så jag tänkte att om andra djur dricker här kan det inte vara dåligt. Men vad vet jag, ett djur kanske precis hade dött längre upp eller något, det är ju rötmånad dessutom. Och när jag tänker tillbaka så drack inte Mide så mycket alls från den bäcken, borde nog gått lite mer på Mide där. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Mide sov gott i sin filt, och jag sov gott i sovsäcken, ingen av oss frös, skönt!

När vi vaknade på morgonen så var Mide oförskämt pigg, och jag var allt annat än pigg. Jag hade ingen mat i magen, ingen aptit, nästan allt vatten hade jag hällt ut, min ena känga var genomblöt, ingen energi varken fysiskt eller mentalt. Så då bestämde jag mig faktiskt för att avbryta och be mina föräldrar komma lite tidigare. De där sista kilometerna tog väldigt hårt, både på kropp och knopp, att hela tiden pressa sig till ytterligare en kraftansträngning. Så trots att vi inte kom i mål så tyckte jag att jag förtjänade att få åka hem.

Fin utsikt vaknade vi upp till iaf 🙂

Såhär i efterhand ångrar jag det inte, trots att jag blev sjuk. Men det var verkligen inte roligt att behöva lägga så mycket energi och tid på att hela tiden leta rätt på leden. När jag kom hem vägde jag min packning, vågade inte göra det innan jag åkte, och den vägde runt 13 kg, vilket är nästan 1/3 av min kroppsvikt. Aptiten är inte helt återställd ännu, jag har en hel del catching up to do när det gäller matintaget. Eftersom mycket tid gick åt till att hålla reda på leden så kände jag att man inte gick och njöt av promenaden på samma sätt som jag brukar. De enda tillfällena jag kunde njuta av omgivningen var vid pauserna, men då var jag så trött att jag bara vilade ändå. Meningen med att gå längre såhär är ju att testa att gå på något nytt ställe och lite annan miljö, man ska ju inte behöva reka områdena flera gånger innan bara för att vara säker på att leden faktiskt finns.

Just nu är jag bara väldigt trött och har ont i varenda muskel i rygg och ben, känner mig inte så sugen på något sånt här igen direkt. Men hade leden varit markerad hela tiden och jag inte hade blivit sjuk så hade jag nog varit sugen igen, nu är jag mest bara besviken. Men jag ångrar det inte, nu är både Mide och jag flera erfarenheter rikare. Dessutom var det väldigt mysigt att ge sig iväg såhär med bara henne. Och det jag ville testa klarade jag av, jag orkade bära min egen packning och jag (och Mide) klarade av att sova utomhus 🙂