Nu kan jag äntligen dra ner på nojerierna ett hack när det gäller Mide. I somras, när Mide var lite över halvåret, haltade hon till en hel del. Det var aldrig mycket, bara ett par steg och sedan var hon helt normal igen, och det kom alltid när hon hade gjort en snabb sväng. Men det var rätt rejält trots att det bara var ett par steg, hon ville inte stödja på benet, eller det såg snarare ut som om hon inte kunde använda benet. Hon visade dock aldrig några tecken på smärta utan verkade mest bara förvånad över att hon inte kunde använda benet, satte sig ner och tittade på benet typ. Det var dessutom på båda benen. Alltså rätt typiska symptom för patella luxation.
Det blev ju inte mycket bättre av att jag ibland kunde höra lite klickande ljud från henne, fast min förra papillon som var kollad med patella ua hade sådana ljud också. Dessutom passar Mide i stort sett hela tiden, även när hon är lös så passar hon. Plus att i somras kunde hon morra när jag skulle klippa bakklorna, men det kan också ha berott på att jag tycker det är läskigt att klippa baksporrarna. Och sedan har jag inte så jättestor koll på Mides mors sida, pappans sida har jag bättre koll på men jag har ingen aning om vad som finns bakom Mides mamma. Till råge på allt så är, tyvärr, de bergers som jag träffar här i Östergötland inte helt friska, vilket inte hjälpte mitt nojeri direkt.
Men samtidigt har jag känt att det skulle vara så konstigt om hon hade patella luxation, då borde hon ju ha visat fler gånger. Inte en enda gång i skogen, där hon verkligen ger järnet, har hon haltat till eller markerat. Och det om något borde ju ha varit en påfrestning för knäna. Men jag var rätt nervös när vi åkte till veterinären idag. Som tur var så var veterinären helt underbar, ställde en massa frågor och förklarade och berättade precis vad hon gjorde. Hon var dessutom väldigt duktig med Mide, och Mide var i sin tur väldigt duktig också. Mide stod helt stilla och lät veterinären klämma och känna, stressmjällade lite men inte alls mycket. Och vilken lättnad det var när veterinären berättade att hon inte kände någon slapphet någonstans i knäna! Båda knäskålarna var dessutom väldigt fina och djupa! Hon kände runt höfterna också och böjde och klämde lite och även där kunde hon inte känna något. Sen är det ju självklart att man inte kan vara säker förrän man har gjort en röntgen men hon kunde inte känna att det var slappt runt höftkulan, och det är ju jättepositivt! Veterinärens förklaring till varför hon haltade i somras var att benen förmodligen inte var helt färdigutvecklade, och det är alltså helt normalt att det kan bli hältor då om benen utsätts för en påfrestning. Och hon gissade på att Mide bara hade trampat snett när hon haltade till häromveckan på en plan gräsmatta. Nu är det ”bara” höfterna och inmätningen kvar att noja över. Men jag är inte så orolig över höfterna faktiskt, och blir hon large, ja då får jag ta det då. Hon är ju fortfarande min fantastiska skrutthund!
Nu ska vi nog gå ut och köra ett agilitypass, känner att träningssuget har kommit tillbaka lite, och Mide har varit sitt vanliga glada jag idag. Hoppas vi är på väg ur svackan!
Kennel Aethlings 
Vad härligt att höra! 😀
Mide är bäst 🙂